konfettikrig

Vänta, jag ska bara spy lite. Vänta, jag ska bara få en ångestattack. Vänta, jag ska bara få panik. Vänta, jag ska bara vilja dö. Vänta, jag ska bara vara fin och jobba först.

Dagen började ungefär så dåligt en dag kan börja. Jag försov mig och fick stessa in i duschen. Hade det stannat där skulle man ju ändå kunna komma över det, men icke. När jag står och fönar håret stängs plötsligt hårfönen av. Konstigt. En millisekund senare sprider sig en förfärlig stank i mitt rum. Det luktar bränt. En snabb titt på hårfönen och jag konstaterar att den brinner. Spännande. Ut öppningen sprider sig rök och tittar man förbi röken ser man en brand där inne. I panik slänger jag ner den på golvet och ropar på mamma. Hon har ju trots allt elekrtikerblod i sig. Hon springer i i rummet, tar med sig hårfönen och springer ut. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag var tvungen att åka till bussen.

Peace.

Jag tänkte bara utropa ett litet (eller väldigt stort) GRATTIS! till min vän Bella som i all hemlighet, eller kanske inte, har gått och tagit körkort idag! Tänkas sig. Nu är man snart ensam bussåkare. Men jag måste erkänna att jag absolut inte lider av det. Jag trivs i min buss.

Peace.

Är det något jag hatar (förutom en viss person) så är det kändisdjungeln. AH! Jag blir galen på detta program. Så galen att jag inte ens kan titta på det. På riktigt. Jag får panik och börjar skrika. På fullaste allvar. För det första. Är de i en djungel eller studio? Jag kan verkligen inte avgöra. De utger sig för att befinna sig i en djungel, men kan det verkligen stämma? Varför lägga x antal tusenlappar på att flyga ner kändisar till en djungel när de lika gärna kunde ha befunnit sig i en studio i Sverige? DET SKULLE SETT LIKADANT UT FÖR I HELVETE! För det andra hatar jag dessa program på grund av dess kändishysteri. ÅH! Jag förstår inte. De har samlat ett gäng b-kändisar som ska utföra lite uppdrag och det ska tydligen vara kul att titta på............... Okej. Den punkten lämnar jag för annars tar den aldrig slut. För det tredje (och kanske mest irriterande), varför utsätta alla dessa djur för detta lidande? På riktigt. Hur onödigt är det inte? Eftersom jag bara sett småsmå snuttar har jag inte överdrivet med exempel men jag förmodar att resten av programtiden fortskrider i samma anda. JA! Vi fyller en skål innehållandes en b-kändis huvud med smådjud och låter dem trängas där. JA! Vi steker massa djur och låter b-kändisarna äta dem! Bara för skojs skull liksom. Åh! Jag blir så irriterad på detta. Visst. Det är en droppe i havet. En råtta hit eller det. Men det är själva grejen. Varför? Det är bara så onödigt. Vi vill ha ett underhållande program så vi dödar några djur. Vi är ju människor så det är bara att ta för sig. Jag blir galen. Jobbet kallar.

Peace.

En din del människa kom in på kontoret tidigt och förstörde min fina morgonstund. Snart dricker väl kärringen mitt kaffe också. Inte sa hon god morgon heller där jag satt och försökte få ögonkontakt. Nehe. Men dricka mitt kaffe går bra! Min chokladkalender är slut. Jag som skulle äta en varje dag så den räckte hela månaden. Men icke. Jag glömde berätta en sak angående restaurangbesöket. Vid uppläsning av menyn reagerade mamma lite på kakorna. "Jaha, det är väl såna där kakor med post i." JAG DÖR! För den som inte förstod menade hon lyckokakor. KAKOR MED POST I! Hur sött får det bli på en skala. Min mamma har alltid haft lite svårt för svenskan.

Peace.

Det finns en typ av människor jag hatar. En sådan finns i min närhet just i skrivande stund. En sådan skulle jag utan tvekan vilja döda nu om jag garanterades att gå straffri. Jag förstår verkligen inte den här typen av människor. Tror att de är galet bra. Betydligt bättre än alla andra. Kan inte uttala ord rätt och har bara helt fel. Snälla dö tills imorgon.

Peace.

På riktigt. Jag håller på att bli tokig. Jag klarar inte det här. Så att säga. HERREGUD!!!!!! Inom en snar framtid kommer jag hamna på psykhem alternativt fängelse om det inte bättrar sig. För på riktigt. Någon kommer dö.

Peace.

Jag mår i skrivande stund så oerhört illa att jag håller på att dö.
Snälla döda mig någon.

Tro det eller ej, men familjen Olsson slog på stort och gick ut och åt igår. Totalchock! Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö när pappa kom in i rummet och frågade om vi skulle äta kinabuffé. Sagt och gjort. Det var otroligt mysigt och jag lärde min lillasyster att äta kinamat. Det är inte lät för de små liven som varit allergiska mot ägg hela livet och för första gången kan äta det igen. Hon överlevde för den som undrade.
På väg hem tog vi en sväng förbi församlingshemmet för kyrkoval. Jag återkommer om det. Någon kom in på kontoret men har inte visat sig än. Jag börjar fundera på om det är en mördare. Och här sitter jag och lyssnar på jazz.

Peace.

Lite mer än en halvtimme kvar till frukost. Jobbet bjuder. Jag höll på att börja gråta igår av förvirrning. Jag kunde inte bestämma vad jag ska göra av denna dag. Afterwork? Malin? Utgång? I skrivande stund lutar det åt alla tre. Eller jag vet inte. Jag står i alla fall här på kontoret med alkohol i väskan och smink i ansiktet. Vad jag ska göra av det vet jag dock inte. Den som lever får se.

Peace.

Tro det eller ej, men jag är kär. Min kärlek är oerhört speciell. Jag tror jag har hittat den riktiga kärleken. Den som inte kommer såra mig. Min kärlek stavas R-A-D-I-O. Lag syd på kontoret har hittat en alldeles speciell radiokanal som spelar helt underbar musik. Det är allt mellan himmel och jord. Svensktoppen till barnlåtar och myspop. Jag är så oerhört kär att jag dör. Jobba.

Peace.

I skrivande stund sitter jag helt ensam på kontoret mitt inne i stan. Det känns faktiskt lite konstigt om jag ska vara ärlig. Evelina Olsson, 18 (oerhört snart 19) har full tillåtelse att sitta helt ensam på kontoret. Jag satte på en full kanna kaffe, kickade igång lite musik och nu sitter jag här. Jag har nog aldrig känt mig så vuxen i hela mitt liv. Nästan så jag blir lite rädd. Kaffet ska drickas och jag funderar på att vara snäll och plocka ur diskmaskinen. Det kommer nog bli mitt livsuppdrag med tanke på att jag antagligen kommer vara först på kontoret varje morgon.

Peace.

Nya kontoret invigt. Känns fruktansvärt bra måste jag säga. Helt annorlunda men ändå. Äntligen kan man få gott kaffe också. Vanlig kaffebryggare i mitt hjärta. Hemlängtan är dock stor. Det vankas möblering.

Peace.

Bara en. Sen är jag nöjd.

Bara lite mer än en halvtimmer kvar på det gamla kontoret. Jag längtar. Min mage skriker efter mat. Hela jag skriker. Efter allt. Jag och Ida upplevde något roltigt igår kvall. En pojke i sina bästa fjortisår trodde att vi va hans kompisar där vi satt i mörkret. Det var vi inte. Han skämdes nog när han insåg det i samma stund som hans kompis (den han antagligen trodde vi var) kom cyklande. Jag saknar att träffa Ida varje dag. På bussen. I skolan. Vid väggen. Efter skolan. Baka kladdkaka istället för att plugga. Allt. Men det är inget att gräma sig över. Allt har sin tid. Nu är vi arbetande kvinnor som får ses snabba lediga stunder om kvällarna. 29 minuter kvar. Jag vill till Krakow.

Peace.

Jag fick ett paket av Bea. Det var inslaget i sönderrivna ordrar och ihopsatt med gem. På det satt en lapp där det stod Till min gosegris. Innehållet är hemligt. Helg om 29 minuter. Bill o Bob vankas eftersom Linnéa Sjukling Anus ställer in. Det går ju inte att ändra planerna helt och totalt när man är inställd på en brutal natt. Jag har blivit besatt av att läsa mina gamla bloggar. Egentligen borde jag nog inte göra det tror jag. Jag mår inte bra av det. Dock måste jag medge att det faktiskt fanns en tid då min blogg var intressant. Den tiden är absolut förbi.

Peace.

Jag lyxade till det ordentligt imorse och köpte en kaffe på wayne's. Det var gott. Och uppfriskande. Jag var trött som en åsna. Ändå hade jag konstigt nog sovit i närmare nio timmar. Spicy med Bella på stan och jag var helt död när jag kom hem och däckade i mammas och pappas säng. Som en stock bara sådär. Vaknade endast när mamma kastade ner mig från sängen och jag ficklägga mig i min egen. Som jag för övrigt älskar mest för att den är så stor och det får plats mycket mer kläder så rummet ser lite mindre stökigt ut. Det gillar vi.

Peace.

I förrgår drabbades jag av ren och total panik. Jag var så otroligt fucking trött när jag väntade på bussen hem. En hop med bussar kommer. Jag hoppar på en av dem. När jag sitter på den märker jag att det står 511 Hallstahammar på den avlånga skylten i taket. Ojdå tänker jag. Jag drabbas en aning panik. Dock gör jag inget åt det. Istället sitter jag där och tänker att oj vad konstigt, Hallsta ligger väl åt andra hållet? Vid Hälla får jag för mig att den kanske svänger av på motorvägen och vips så är jag i Hallsta. Trött som bara den sitter jag konstigt nog kvar på min plats och orkar inte göra något åt saken.
Jag hamnade inte i Hallsta. Det stod fel. Jag kom hem välbehållen. Idag mörkte jag att 511:an åker genom Vallby och inte genom Irsta. Jobb.

Peace.

Mitt vänsteröra hatar mig. På riktigt. Det försöker plåga mig till självmord. Varje gång jag gäsper sprakar det så jag tror tredje världskriget är här. Efter spraket följer en oerhörd smärta. Aj. I ett snagt ögonblick igår försökte jag få mamma att tycka synd om mig. Det gjorde hon inte. Hon sa bara "Ja, du har väl fått öroninflammation. (Här trodde jag det skulle följa lite medlidande, men icke.) Men det är inget att göra något åt. Du får ont i örat och säkert lite feber. Man får inte penicilin för det längre om det inte är rejält." ÅHHHE! Efter att ha haft feber till och från i över två veckor nu börjar jag trötta. Mitt immunförsvar är i botten. YES!

Peace.

Återfall.

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM.

Jag blir galen. Konstig känsla. Jättekonstig. Fast bra konstig. Tror jag. Förbjudet bra. Åh vad jag älskar att vara alldeles för patetisk ibland.

Illamående och hostig försöker jag stabilisera rösten för att kunna prata. I ett svagt ögonblick hittade jag en artikel som nästan fick mig att ramla av stolen. Eller det var inte själva artikeln som var orsaken utan artikeln i kombination med bilden.

Under denna bild kan man läsa texten "Tycker du att dina lår är för tjocka? Det kan vara bra för din hälsa." HA! Skrattretande som in i bomben. Ska denna bild föreställa ett par tjocka lår? Jag dör.

Peace.

Att lämna kaffekoppen framme medan man går på toa är tydligen farligt. Nykissad och klar ska jag ta en klunk av mitt perfekta kaffe som har återfått drickbar temperatur. Chock. Det första jag möts av är en gigantisk klunk salt. Tack Bea. Tack. Såhär i efterhand förstår jag att det var salt som låg på botten och gjorde det så oerhört trögt att röra. Jag trodde det var gamla kafferester (ja, jag har blivit äcklig och dricker kaffe ur samma mugg hela dagen och ja det stelnar mellan varven) som låg och mös, men icke. Salt va det och inte så lite heller. Första impulsen var att spy. Jag stod emot. Det kändes som om någon råkat spilla frätande syra på min tunga. Det var det inte. Det var bara Bea som tyckte det var kul att salta mitt kaffe. Jag har aldrig mått så illa i mitt liv. (Jo det har jag.) Som plåster på såren fick jag besöka hennes hemliga gömma och ta en kopp av hennes lyxiga snabbkaffe. Mjölk fick jag till och med. Dock är saltsmaken fortfarande kvar i munnen. Tio minuter till lunch. Jag hoppas den försvinner då.

Peace.

Linnéa fyller ett år närmare systemet och det vankas kräftskiva på det. Även kallat kräkskiva. Jag räknar mig härmed höra till familjen Aanes på ett hörn och invarderar därmed födelsedagsmiddagen. Trevlans. Jävla Västerbottens-kuriren att vara svåra att få tag på. SVARA!

Peace.

Jag har klistrat på ett låtsasleende och jobbar vidare. Att vara vuxen innebär tydligen att inte vara sjuk. Eller snarare inte få vara sjuk.

Peace.