konfettikrig

Det är ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal till dig. Jag förstår inte hur ett enda litet telefonsamtal till dig kan ge mig så mycket ångest. I tre dagar har jag haft ångest. Ångest över att jag mer än allt annat vill ringa dig och höra din röst så nära så det nästan känns som du ligger här bredvid. Men varje gång jag bläddrat fram ditt nummer får jag panik och vill kasta telefonen så hårt jag kan. 

 

Jag överlägger och resonerar med mig själv. Försöker lista ut vad du gör just nu för att se till att jag inte stör. Det är det jag får ångest över. Jag får sån sinnessjuk jävla ångest vid tanken på att du skulle vara upptagen när jag ringde och tycka att jag är helt jävla dum i huvudet som tror att du skulle ha tid att prata med mig. För vem är jag att tro att jag kan ringa dig bara sådär och du ska ha tid och lust att prata med mig? 

 

Men det enda jag vill är ju att prata med dig. Jag vill prata med dig hela tiden. Jag vill veta allt du gjort idag. Jag vill veta vad du åt till frukost och om du lärt dig laga någon ny mat. Jag vill veta om du sov bra och om du sett några NHL-repriser på senaste tid. Jag vill planera nya fantasiresor och drömma att vi snart ligger i solen på andra sidan jorden.

 

Men varje gång jag är en knapptryckning från att få höra din röst blir ångesten så jävla stark att det känns som jag lika gärna kunde dö. Så jag låter bli. Och får ångest över det också. Du kommer tröttna på att behöva ringa mig hela tiden. Snälla tröttna inte. Det enda jag vill är att se ditt namn lysa på displayen.

 

Jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont.

 

Men det är när vi står på perrongen och säger hej då det gör som ondast. Det gör ont för jag vet inte om du finns kvar när jag har gått på tåget. Jag vet inte vem du är när jag kommer tillbaka till perrongen där vi nyss skrattade åt att det kändes som på film. Jag vet inte om du är han som får mig att le fast det är söndagsmorgon och jag är bakis och trött. Eller han som fick mig att hata kärleken.

 

Men en sak vet jag.

Det bästa jag vet är att dansa till Live forever med dig som om det bara fanns vi två. 

 

Jag ser det lite som en scen i en film. Men jag vet inte vilken del av filmen det är. Vi sitter där i ditt kök. Jag är trött och ruffsig och vi skrattar åt hur mitt hår ser ut för det ser helt sjukt ut men det gör inget. Och du är pigg och glad och liksom skuttar sådär som du gör ibland. Det är kallt och jag har snott din skönaste tröja som är alldeles för stor och jag ser lite ut som ett barn med en tröja som hänger och bara ben.

 

Du har redan satt på kaffet och det var doften av det som fick mig att lämna din varma säng. Och på köksbänken har du dukat upp allt du har i kylskåpet för det är nästan bara frukost du äter hemma. Jag sitter mest bara på din vitmålade pinnstol och bläddrar lite i tidningen och berättar hur många gånger du höll på att putta ut mig ur sängen men vi kommer fram till att det ju inte går för du håller alltid i mig så hårt så jag känner mig trygg och kan sova. 

 

Och utan att jag märkt det har du gjort två smörgåsar till mig med all världens pålägg och du får välja vilken juice jag ska dricka för jag kan ju aldrig bestämma mig. Så sitter vi där vid ditt köksbord i ditt kalla kök och du läser sporten och jag läser nyheterna och ibland är vi tysta men det slutar alltid med att jag skrattar åt hur svårt det är att äta en smörgås med så mycket pålägg. 

 

Det är som en film. Att jag sitter där i ditt kök i din tjocktröja och dricker ditt kaffe som du bryggt åt mig. Vi sitter länge och pratar om hur skönt det skulle vara om jag kunde stanna hela dagen men det är alltid någonstans jag måste vara. Och vi pratar om sen och om resor vi ska göra och jag vill aldrig lämna ditt kalla kök.

 

Men jag vet inte vilken scen i filmen det är. Jag vet inte om det är scenen i början. Den innan helvetet bryter lös. Den där man vet att det där kommer inte hålla för då skulle filmen vara slut nu. Eller om det är scenen i slutet där de som inte kunde få varandra fick varandra och helvetet är det som redan varit och jag kommer få sitta på din vitmålade pinnstol i ditt kalla kök så länge jag vill.

 

Jag längtar till morgondagens första kopp kaffe. Inget smakar så gott som när jag släpat min trötta kropp till kaffebryggaren och tillbaka och kryper ner under täcket igen och allt är kallt utom under täcket och min kopp kaffe. Och det blir liksom ännu godare ur koppen jag fick av dig så jag kunde tänka på dig fast vi inte kan dricka vårt morgonkaffe tillsammans i ditt kalla kök.

 

Jag saknar att drick morgonkaffe i ditt kalla kök.

 

För varje dag som går hatar jag mig själv lite mer på grund av saker jag inser om mig själv. Igår kom jag fram till att jag dömer folk jag inte känner utifrån vilket tempo de går i. Två pojkar i 15-årsåldern svängde ut framför mig på trottoaren. Min första känsla mot dem var starkt ogillande eftersom jag instinktivt hatar människor jag inte känner i allmänhet och 15-åriga pojkar i synnerhet. Eller pojkar över lag. Men när jag efter några meter insåg att de höll samma tempo som mig, alltså snabbt, övergick jag från ogillande till likgiltighet. Kanske till och med gillande.

 

När jag väl nere på stan hamnade bakom några tjejer i 15-årsåldern kände jag återigen det instinktiva hatet jag gör mot 15-åriga tjejer. När jag sedan upptäckte att de höll ungefär en tredjedel av mitt tempo växte mitt hat så mycket att jag fick ångest. 

 

Jag vet inte varför men jag känner alltså ett inre hat mot människor som går sakta. Och jag känner på mig att folk som går snabbt är bättre människor. Dock verkar det mest gälla folk jag inte känner. Folk jag känner som går sakta får jag bara panik av.

 

Jag kommer aldrig lära mig förstå mig själv. För tio minuter sedan kände jag för att gräva ner mig under täcket för alltid så folk skulle slippa se mig och jag skulle slippa se dem. Men så hör jag en halvdålig låt av Wille Crafoord och det där high five livet pirret är tillbaka. Kaffet smakar plötsligt godare än förra koppen och lamporna jag släckt för att göra det lika mörkt som i mitt huvud tänder jag igen för det är ju lördag och jag ska träffa världens bästa människor om några timmar och vi ska dricka vin och dansa på borden så hur fan tänkte jag när jag ville begrava mig under täcket? 

 

Iband blir jag tokig på svängarna i mitt inre. Jag hinner liksom aldrig landa. Men jag tror jag vänjer mig lite mer för varje sväng. Och det är nog just de kontrasterna som gör mig till mig. 

 

Det börjar bli så in i helvete tjatigt det här. Jag vet. Men det är det som tar upp det mesta av min tankeverksamhet. Igår kväll slog det min igen. Hur dum i huvudet jag är som tror att du faktiskt skulle vilja vara med mig. Varför i helvete skulle du vilja det? Så jag tänkte att jag skulle ringa dig och säga åt dig att inte ringa mig mer för jag skulle inte klara av om du sa till mig att inte ringa dig mer. Du har lämnat mig för många gånger.

 

Och jag hatar att jag erkänt att jag tycker om dig för när du lämnar mig kommer det vara så uppenbart att jag är ledsen och då blir det så uppenbart att jag kanske ett tag trodde att du tyckte om mig och alla kan se vilken idiot jag är som trodde det. 

 

I mitt huvud har jag redan börjat bygga på planen hur jag ska agera när du lämnar mig. Hur jag ska försöka låtsas som att jag inte alls är ledsen och att det ändå bara var en kul grej och jag ska bli full och dansa och hångla med någon som är tillräckligt full så alla kan se att jag fan klarar mig fint. 

 

Allt skulle vara så mycket enklare om jag inte ville ha dig så mycket att jag måste låtsas att jag inte vill ha dig.

 

Snällasnällasnälla, kan vi inte bara lägga ned den här tränings-, hälso-, vikt-, mat- och nyttighetshetsen? Det har gått för långt för längesen. En liten del av mig där varje gång jag ser en bild på en posande människa på gymmet och med tanke på inflationen finns det inte mycket kvar av mig nu.

 

En del av mitt hat beror förmodligen på att dessa människor är ganska långt ifrån mig. Det har aldrig hänt och kommer nog aldrig att hända att jag tar en bild på mig själv i en spegel på gymmet där jag står och spänner en arm och ser glad och yey-vad-jag-tar-vara-på-livet-ig ut. Speciellt inte en söndagsmorgon. Då ligger jag nedgrävd i sängen, luktar rök och vill bara ha mat och bli klappad på huvudet. Men det är mitt val. Och jag trivs med mitt val. Jag lever ett jävligt kul liv och tänker fortsätta med det trots att det förmodligen inte håller i längden men då tar jag tag i det när det inte håller längre.

 

Nej. Största anledningen till att jag hatar den där jävla hetsen är för de ideal den sprider. Men JA jag fattar också att det är bra att träna och äta nyttigt och inte röka och dricka så mycket, det är inte det det handlar om. Det handlar om att fortsätta spä på idealet om att smal och tränad är det enda rätta. För i helvete, det är 2013 men det finns fortfarande en jävla norm om hur man ska se ut. 

 

Jag vill spy varje gång jag läser en rubrik som lyder "Så får du drömkroppen". VA?! Hur fan vet du hur min drömkropp ser ut? Och till rubriken finns såklart en bild på halvnakna tjejer med platta magar, precis lagom bröst, välsnidade armar och snärta ben. Och vägen till drömkroppen är alltid att du ska gå ner i vikt. Bli av med de där överflödiga kilona. ALLTID. 

 

Så när jag, tonåring, osäker och inte med en gnutta överflödigt fett på kroppen matades med dessa jävla ideal om att för att bli perfekt ska du gå ner i vikt är det inte konstigt att det fuckade ur. Det enda jag ville var att gå upp i vikt för att slippa alla utstickande ben men alla som visste något sa ju att man skulle vilja gå ner i vikt.

 

Nä. Ni fattar grejen. Så nu enas vi om att det inte finns EN drömkropp. Man kan väl få se ut hur fan man vill utan att en tidning ska berätta att man har fel kropp, okej? Och så kan vi väl enas om att alla har rätt att göra sina val i livet, ni får träna en söndagsmorgon och jag får ligga och pussla ihop bitarna från lördagsnatten. Jag är så jävla less på att det finns rätt och fel sätt att leva och vill slippa att få en pik eller blick eller att rykten ska spridas bara för att jag tycker det är roligare att vara full än svettig på ett gym.

 

Okej. Då säger vi så.

 

Jag vet. Det här är så himla dumt. Jag har ingen rätt i hela världen att låta det här störa mig och det vet jag inte ens om det gör. Men det finns där. En liten bisats som liksom inte försvinner. För du har älskat någon förut. Och i två år valde du henne över mig. 

 

Jag vet. Det är väl bara jag som är dum som vanligt. Men jag har så jävla svårt att se varför du väljer mig över henne nu. Vad är det du tror jag har som inte hon hade? Och vad finns det som säger att du inte kommer välja någon annan över mig om ett tag?

 

Jag vet. Jag borde lyssna på känslan av att jag är precis där jag ska vara när jag ligger bredvid dig. Jag borde komma ihåg hur jag ler när du säger att du tänker på mig. Jag borde förstå att den där platsen som känns som någon annans kanske kan bli min. 

 

Jag har så länge velat ha den platsen.

 

Jag kan vara en av de mest komplexa människor som vandrat på denna jord. Jag älskar förändringar och nya saker och allt det där. Men det finns inget jag hatar så mycket som när saker och ting inte är som de en gång varit eller som det ska vara. Jag kanske bara vill älska förändringar helt enkelt för det finns inget jag hatar så mycket som folk som är rädda för förändringar. Ja, jag har slutat försöka förstå mig själv för längesen. 

 

Jag har otroligt lätt för att extremhata vissa saker. Speciellt saker som helt enkelt är inkorrekta. En av alla de miljoner saker jag hatar är folk som är 110 procent. NEJ. Det kanske var kul och extremt första gången det sades för miljoner år sedan men nu, nejnejnej. Det har liksom tappat styrkan och fått motsatt effekt. För om man vill visa hur besinningslöst mycket man menar är väl inte 10 procentenheter så jävla mycket? Dra till med tusen eller nåt. Om någon sa att den älskade mig till 110 procent, nej, jag vill inte ens tänka tanken. Kan vi inte bara enas om att 100 procent ÄR 100 procent och att vilja något till 100 procent trots allt är att vilja något till max?

 

Det där med att stänga ute folk, det kan jag. Jag vet hur jag ska göra för att förstöra någon annans liv. Jag vet hur jag ska göra för att förstöra mitt. Jag är så jävla bra på att bygga upp ett hat mot någon att det inte är klokt. Jag älskar att hata människor. De har liksom inte så mycket att kontra med då.

 

Men tydligen förväntas man ibland tycka om människor också. Och det är då det blir jobbigt. Det är då det blir svårt. Jag tror att jag någon gång under de mörka åren kopplade om mina känslonerver. De verkar inte fungera som de ska. Signalerna verkar inte gå ända fram och vad jag känner och tänker och säger hänger liksom inte riktigt ihop.

 

Det enda jag vet är att jag hunnit vänja mig vid att sova bredvid dig. Det känns som det enda rätta stället att sova på. Jag har vant mig vid att vakna bredvid dig och när jag inte gör det känns det som jag vaknar på fel ställe. Men för ofta känner jag mig alldeles för tom. Jag tror jag måste försöka koppla om allt igen. Jag måste lagas.

 

Jag vet, jag skulle sluta tänka, men det finns en tanke som äter upp mig och jag måste bara få den ur mig. Jag gör ju ändå aldrig som jag lovar mig själv att göra så varför börja nu liksom.

 

Det är den där väntan. Den dödar mig. Den kommer döda oss. Jag väntar och väntar och det är som jag hör hur klockan tickar och snart kommer bomben explodera. Hela dagarna, hela nätterna. När jag är själv eller med dig. När du håller min hand eller pussar min panna. Då väntar jag, jag väntar hela tiden.

 

Och jag hatar mig själv för att jag väntar. Det är så otroligt dumt av mig. Jag vet att jag inte borde vänta. Men jag vet ju att det kommer komma. Det gör det alltid. Så jag fortsätter ligga sömnlös på din arm och vänta. 

 

Jag väntar på att du ska se mig i ögonen och säga att det här inte är någon bra ide. Du och jag. Jag väntar på att du ska gå och jag får gråta mig till sömns varje natt. För någon gång måste du ju tröttna. Varje dag med dig är en dag närmare alla dagar utan dig.

 

Nä vet ni vad. Jag orkar inte tänka längre. Jag tror jag tar en paus från det och ser hur det går. Jag orkar inte ligga sömnlös och analysera varje ord, varje rörelse, varje andetag. Jag orkar inte fundera på vad jag kan säga och inte för att folk ändå ska se på mig med någon typ av respekt.

 

Jag har tänkt för mycket och kanske har jag tänkt klart för all framtid. I alla fall för nu. Du vet den där glada tjejen du fick känslor för för längesen, hon är jag när jag inte tänker. Obs inte sant jag tänkte som fan då och hade ett hjärta delat i två men lyckades ändå skratta hela dagarna. Men jag ska se om jag hittar henna där inne någonstans. 

 

För jag orkar fan inte tänka mer.

 

 

Jag kommer ihåg då, när du var hennes och hon var din och jag stod utanför och såg på, att jag lyssnade på den här låten och tänkte på dig och mig. Den förklarade allt. Jag väntade och väntade och alla fattade utom du för du hade inte en aning att jag tänkte på dig precis just då.

 

Och du var blind för hennes falska leende, år efter år, och jag såg hur dina pupiller växte när du var med mig men du fattade aldrig att det skulle bli du och jag tillslut. Det gjorde inte jag heller. Men det enda jag ville var att någon gång måste du bli själv. Och det blev du.

 

Så nu ligger vi i din säng och lyssnar på den om och om igen men du har fortfarande inte en aning att jag lyssnade på den redan då, när jag väntade på dig, på att du skulle bli själv.

 

 

Jag fick ett samtal som ändrade mitt liv. Mitt i dimman av att han jag trodde ville ha mig inte ville ha mig längre och att jag inte gjorde vad jag ville göra och inte visste var jag skulle tog jag mitt liv och flyttade till Sundsvall på en vecka. Jag var hemlös och flyttade runt i en evighet innan jag flyttade ihop med en tjock katt och jag kände för första gången att drömmen om att bli journalist kanske inte är helt omöjlig ändå. 

 

Jag kände mig redan så himla hemma i Sundsvall och var helt förvånad över hur jag kunde få så underbara vänner så snabbt. Det var liksom som kolsyra i hela mig och jag kunde knappt tro att jag var där jag var ibland. Jag slutade sova om nätterna igen och på tåget mellan Västerås och Sundsvall, på min födelsedag, fick jag ett sms jag aldrig trodde jag skulle få. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag blev bara förvirrad och förstörd. 

 

Du var plötsligt en del av mitt liv igen. Allt var upp och ned och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag låtsades att jag hade allt under kontroll men visste innerst inne att du redan hade mig. Så jag somnade på din arm som så många gånger förr, men inte på någon annans soffa och du var inte någon annans man. Jag kastades mellan prestationsångest och ångest över dig och mig men hann ha så hilma kul också. 

 

Det blev mörkt ute och ganska mörkt inom mig också. Jag tänkte på allt som varit och inte varit och mycket var mest bara kaos. Jag sov inte så mycket och var mest full hela tiden men det gjorde inget för folket omkring mig är de bästa i hela världen. Tack vare dem började en ny och lite bättre bild av mig själv växa fram. Det var jul och jag spenderade de flesta västeråsnätterna i dina armar. Och jag började väl erkänna för mig själv och hela världen att det är där jag har velat vara ända sedan jag såg dig för första gången för över två och ett halvt år sedan.