Tackar och bockar för en ytterst trevlig lördag med mina små guldklimpar. Sov hemma för en gångs skull, WOHO! Dock kände jag mig något så otroligt ensam. Tror alla utom jag har fattat att det är imorgon jag åker. Av min packning att döma åker jag inte förrän om någon vecka. Men vem fan har tid att packa! Time to kila över till Bells och ge lite första hjälpen. Sen är det hennes tur att rädda min tomma väska.
Peace.
Ps. Jag vill höra ditt svar innan jag ger mitt. ds.
Jag springer i cirklar med ett livs levande och bultande hjärta i ett krampaktigt tag i händerna. Jag virar en handduk runt i ett sista försök att hindra det från att förblöda. Brista. Ett slag och jag tappar det. Går sönder. STOPPA TILLBAKA DET! Men jag kan inte. Jag vill inte. Jag känner mig för levande för att sluta hoppas. De säger att vågar man inte kan man inte heller vinna. Därför fortsätter jag irra omkring med mitt blottade hjärta i handen och väntar på att du ska se mig i ögonen och säga I'd rather be with you. Så lever vi lyckliga i alla våra dar. Amen.
Eftersom jag vägrade ringde mamma och bokade läkartid åt mig. Roligare kan man ju ha en fredagseftermiddag. Tydligen har min blodprovsfobi blivit större än min tandläkarskräck. Jag tvingade med mamsen in i rummet (efter två rymningsförsök) och började störtgråta när sköterskan plockade fram nålen. Evelina tjugo år. En timme senare fick jag papper på att jag är frisk. Värt. Blandat med all gråt känner jag mig som ett barn dagen före julafton. Imorgon är det dagen D. Och nej, det är inte ens då jag flyr landet. JAG ÄR EN VIDRIG MÄNNISKA (men jag älskar det)!
Fröken Skäringer har gett mig en (många) tankeställare igen. Anledningen till att de som var populära på mellan/högstadiet oftast inte är så jävla coola på gymnasiet är att de alltid har kunnat luta sig på sin populäritet och aldrig behövt anstränga sig. Och tro mig, på mellan/högstadiet blir man inte populär för att man är så jävla smart, har så bra åsikter, är världens snällaste eller vågar vara och stå upp för sig själv. Man blir cool och populär för att man är snygg eller helt enkelt råkar hänga med de snygga. Egentligen behöver man inte vara så jävla snygg heller, det räcker med att vara lite vulgär, visa de tuttar man har och dricka alkohol så går pojkarna igång. Men sen kommer gymnasiet mina vänner. De små töser som alltid varit populära och stått i centrum placeras med folk som inte har en aning om vilka de är. Hur coola och populära de är. I nya sociala situationer räcker det inte längre med att luta sig på populäriteten man alltid haft, för för dessa människor är man från början ingenting. Och det är där vi vanliga, dödliga och opopulära plötsligt gör entré. Vi har aldrig lutat oss mot en stadig pelare av beundrare. Vi har aldrig kunnat säga och göra vad vi vill och komma undan med det bara för att vi är så otroooligt snygga och coola. Vi har levt ett liv på jorden. Har spenderat tid åt att lära känna människor istället för att se ner på dem. Lärt oss det sociala spelet som det ser ut utanför skolan skyddande populäritetsväggar. Och OH vad jag är glad för att jag inte var en populär skitunge som nu helt saknar självkänsla eftersom jag fortfarande saknar mig fanskara som ser upp till mig i vått och torrt. Tänk på den du!
Tog mig i kragen och läste ut Jack som av någon (totalförvirring i huvudet) anledning har blivit liggande ett tag. Ett abrupt slut senare funderar jag fortfarande på vad meningen med boken från början egentligen var. Slutsats: Ingen. Och jag älskar det. Tjuvstartade på boken jag hade tänkt läsa på flyget, Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer. En mening och jag var fast. 33 sidor senare kastade jag boken i väggen av den enkla anledningen att det var enda sättet att skiljas från den. Vis kvinna det där. Insåg att planering är för folk som inte vågar agera. Planerar sina liv så in i minsta detalj att de inte inser att livet de var så upptagna med att planera sedan länge är förbi. Planerar för att uppnå bästa möjliga slutresultat, men hur ofta blir saker och ting egentligen som man planerade det? Planerar man inte kan det inte heller gå fel. I alla fall inte fel som i "inte som planerat". Det kan bara gå. Bra eller åt helveta. Och går det åt helveta, ja då gick det åt helvete. Man har i alla fall inte spenderat halva livet åt att planera det som ändå gick åt helvete. Dags att agera kamrater!
Befinner mig i en grov klädångest. Allt jag äger och har är odugligt. Att denna otroligt grova klädångest infinner sig just nu känns ju lite halvt sådär. Ja, jag har planerat att köpa ett helt nytt garderobsinnehåll på andra sidan Atlanten, men vad fan ska jag ha på mig medans jag köper detta nya garderobsinnehåll? Känner mig som den otroligt bittra flickvännen som ska till London. Skillnanden är att jag inte har en man att skylla min klädlöshet på och jag är inte för tjock för jeans.
Snodde en bild av Gunilla. Feststämning i mitt crib efter en dag i backen. Om en vecka och en dag sitter vi inte i min säng utan på ett flygplan. Två A-, två C- och en B-dag kvar. Naaaaaaaaaaaaaaaaajs.
Okej. Nu ska jag lägga av med töntiga rubriker. Dock är jag ju inte bäst i världen på att hålla vad jag lovar mig själv. Vad hände med att jag absolut inte skulle ut igår? Och vad hände med att jag absolut skulle åka hem och sova? Ända vaknar jag upp på samma gamla soffa med samma gamla människor. Min dygnsrytm är åt helvete, men vad gör det när den ändå ska vändas totalt om cirkus sådär en vecka. Skitsnack med Bells kallar!
Om en vecka, fyra dagar, femton timmar och femton minuter (för den segtänkte: nollnionollnoll den tjugoåttonde februari) sitter jag på ett flyg med destination New York. Tre veckor på andra sidan jorden. Minst två i solen. Trots hostan som tydligen vill ta livet av mig känns denna dag som a walk in the park. Resten av veckan också skulle jag tro.
Poda beach? Kommer fan inte ihåg alla ställen längre.
En kväll/natt som alla andra. Ao Nang.
Under ett avsnitt av How I met your mother igår kom jag på att förra årets st Patrick's day firades med grön öl någonstans i Thailand. Tror jag har kommit fram till att det var i Ao Nang men är ännu inte helt säker. Och var kommer årets gröna dag att firas då? Jo, om allt går som det ska blir det minsann i Miami! Där kommer jag dricka alldeles för mycket grön öl och springa omkring i min grönaste klänning och nypa alla fagra män som dagen till äre icke har tagit på sig något grönt. Om det nu finns såna i usa. Måste smörja halsen med lite mer te.
Tänkte spendera dagen på stället ovan. Ännu en sömnlös natt med feberfrossa hindrade mig från att gå till jobbet. Hostan sitter där den sitter och jag funderar på om mina halsmandlar och stämband börjar ge vika. Fantastiskt.
Och nu kan man ju fråga sig hur Evelina the single lady Olsson har/ska fira denna kärleksfulla dag de kallar alla hjärtans dag. Jo, det ska jag tala om. Hittills har jag spenderat natten med frossa och mardrömmar och därmed sömnlös. Överdoserat mig med kaffe. Ätit extra god frukost, stekt ägg!!! Jobbat. Dragit på mig en försärlig hosta. Resterande timmar av dygnet hade jag tänkt spendera på möte med UMR. Dricka lite kvällste. Läsa. Sova bort min förfärliga hosta. Singellivets ljusa sida: Ingen förväntar sig att få något av mig, jag får inte ångest för att jag får något av någon. Fab!
Jag vill veta vad du tänker när du vaknar. Jag vill veta vad du lyssnar på när du är glad. Jag vill veta vad du äter när du är ledsen. Jag vill veta hur du sover. Jag vill veta om du vill ha chips eller godis. Jag vill veta hur du doftar när du kommer ur duschen. Jag vill veta vad du läser. Jag vill veta om du föredrar katt eller hund. Jag vill veta vad du drömmer om nätterna. Jag vill veta hur du dansar på krogen. Jag vill veta hur du mår när du är sjuk. Jag vill veta vad du tänker när du inte kan sova. Jag vill veta vad du väljer för glass i solen. Jag vill veta hur du dricker ditt kaffe. Jag vill veta om du får panik när någon tycker om dig.
Lyckades för en gångs skull undvika att vakna pigg som fan klockan åtta på morgonen dagen efter. WOJE va ute på äventyr igen. Hamnade omedvetet mitt i ett slagsmål men överlevde och jag lyckades ta mig hem till min egen säng. Eller okej, soffa. Försöker kicka igång mig själv med lite för mycket kaffe och dubbla portioner makaroner. Mina största laster i livet. Borde städa och sy klart min klänning och kolla flyg och flytta pengar och boka biljetter och hitta min ryggsäck och massa annat. Men först lite mer kaffe.
If only I could get her out of the picture Then he would know how much I want him One day I'll make him mine
Känner lite att det kanske är dags att byta spår innan jag snöar in mig totalt. Eller vafan. Byta kanske är att ta i. Pausa i alla fall. Kankse. Ligga lite på is. Det råder kaos och panik i mitt huvud. Det och total lycka. Ska vi säga två och en halv vecka till i snön, sen sol? OK?
Nämen jag säger som Brittan, if I said I want your body now, would you hold it against me? Har hakat upp mig på ordet "kickat/kickade". I mitt huvud finns det i början av varenda jävla mening. Kicka lite mellis och kolla avsnitt två av Klass 9a. Kicka igång ännu en fab linsgryta kanske. Sagt och gjort. Båda två. Har blivit totalt besatt av matlagning igen. Tror jag har gjort gryta så det skulle räcka till hela gatan. Bra. Metallsamken i käften är ännu en gång tillbaka så det kan behövas.
Att bryta mot regler är nog mitt nya favoritintresse. Oskrivna helst. Gå lite för långt och flytta gränsen en meter i taget. Någon kommer få ta smällen. Oklart vem.
I vad jag skulle vilja kalla evigheter har jag funderat på vad fan Peter LeMarc tänkte när han skrev låten Tess. Han har träffat någon han älskar. Han är jättekär. Allt är frid och fröjd. Han vet som tur är vad hon heter, men han kallar henne Tess. Varför? Heter hon något liknande, typ Therese, och Tess ska föreställa ett gulligt smeknamn som förtydligar han kärlek till henne? Vill hon att han ska kalla henne Tess? Heter hon Tess i mellannamn? Eller är Tess helt enkelt kärleken han aldrig fick och nu döper han om alla substitut till Tess? Snälla Peter, förklara dig!
