konfettikrig

I den bubbla jag levt i den senaste veckan finns bara autopilot. Jag vaknar på morgonen, dricker mitt kaffe under täcket, går till skolan någon gång i ungefär lagom tid, kopplar någonstans på vägen på ett leende som känns lagom naturligt, tar mig igenom dagen, stannar kvar så länge som möjligt och svarar automatiskt bra när någon frågar hur det är. 

 

Jag är så himla glad att kunna gå till skolan och göra roliga saker och umgås med så jävla bra människor som får en att tänka på annat och till och med skratta inifrån och ut fast allt är upp och ned. Så snart är det dags att koppla på autopilot igen och låta Sundsvalls bästa människor bedöva min ångest.

 

Men det kanske är värt det ändå för bara tanken på att kanske få somna bredvid dig i natt gör mig helt pirrig. 

 

Ja. Jag har jättesvårt för att säga att jag tycker om någon. Det brukar liksom gå åt helvete för det mesta. Jag har lovat för många gånger att aldrig mer berätta det för någon. Det är inte värt det. Det var inte värt det när jag vågade öppna mig för första gången på riktigt och visa mig sårbar och han sa att det kanske skulle kunna fungera ändå. Att vi kanske gick att laga och bli något. Och jag satt på bussen hem och kände hopp och så ringde han och sa att vi nog inte skulle ses mer. Och bussen var full med människor som om jag skulle säga något skulle höra hur rösten sprack. Så jag mumlade bara svar och lät tårarna rinna tyst tills jag gick av bussen mitt i ingenstans och där i mörkret kunde jag skrika. Och jag skrek och grät och förstod inte hur du kunde säga så när vi en timme tidigare kysst varandra hej då med löftet om att det skulle bli bra. 

 

Och det var absolut inte värt det när jag sa det till han jag trodde ville ha mig. Då när allt var som vanligt och jag somnade på hans arm och några veckor senare fick jag veta att han inte alls ville ha mig och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig från uteserveringen till parken där jag kastade min telefon i gräset för i den fanns hans nummer och allt snurrade och jag kunde inte förstå hur många tårar det fanns inom mig och finaste W satt bredvid och försökte trösta men jag såg ingen annat än hur misslyckad jag var. Så jävla lurad. Och jag sov bredvid mamma den natten för jag var rädd att jag skulle sluta andas annars.

 

Det har fan aldrig varit värt det. Och jag har lovat mig själv så många gånger att inte låta det hända igen. Men jag håller aldrig vad jag lovar.

 

I två timmar har jag legat i min säng och stirrat in i väggen och tänkt att jag måste lämna lägenheten innan mina tankar äter upp mig. I två timmar har jag kämpat för varje andetag för jag vet att skulle jag inte tvinga mig själv att andas skulle min kropp inte göra det åt mig. I två timmar har jag inte kunnat röra mig. Bara stirra på samma fläck på väggen och tänka på att andas. 

 

En söndag efter en vecka med alldeles för mycket alkohol blir inte mycket bättre av den latenta panikångestattacken som bara väntat på att komma fram hela dagen. Den ligger där i bröstet och gör så himla ont och när jag är som svagast kommer den krypa fram. 

 

Jag hatar det här. Hatarhatarhatar. Känslan av gråt som ständigt sitter bakom ögonen. Vetskapen om att när som helst kan det brista och därför undvika sociala sammanhang. På med solglasögonen och ut på bakgatorna i ett desperat försökt att tänka på något annat men ändå hålla mig på avstånd. Alltid beredd på attacken. 

 

Men den kommer inte. Jag är bara tom. 

 

Frågan är hur jävla svårt det ska vara att göra rätt någon gång. Tydligen alldeles för svårt för att jag ska klara det. Vad jag än gör finns det en röst till som viskar åt mig att jag gör fel och jag hatar det för det får mig att tveka inför saker. Jag vill inte tveka och tänka efter. Jag vill bara göra. För trots att jag tvekar lyckas jag ju ändå göra fel. 

 

Det värsta är att jag tänker på allt om och om igen så jävla många gånger att jag inte längre vet vad jag kände från början och vad jag tänkte att jag skulle känna. Jag vill bara kunna sluta tänka ibland. 

 

Perfekt treglasvinberusad kom jag på hur mycket jag hatar människor som tror de vet allt. Speciellt allt om andra. Jag hatar människor som tror de kan tala om för andra vad de ska känna och hur de ska göra och vara. Jag hatar människor som tror det är så lätt som att bara lägga allt bakom sig. Jag hatar människor som tror att de säger rätt saker när de rabblar upp klyschor om att det blir bättre och att det bara är att vara stark och gå vidare. Nej det är inte bara att vara stark. Inte när man är svag. Det är piss ibland. Och du kan inte säga till någon att du vet hur det är när du inte har en aning. Det finns inget så jävla nedvärderande som när en person tror att den förstår och berättar om hur man ska göra när det enda hela ens existens skriker om är att bara få dö. Därför är jag oftast tyst. För jag hatade alla som sa fel saker.

 

Egentligen är det sjukt. Vem som helst fattar ju att det är idiotiskt att kasta sig ut för ett stup och hoppas på att något tar emot en. Ändå gör de det. Gång på gång. Jag också. Oftast ofrivilligt. Jag klamrar mig fast in i det sista tills någon bänder upp mina fingrar och puttar ner mig. 

 

Människor är fan inte snälla. I så fall skulle vi ju inte göra såhär mot varandra. Vi skulle inte såra de som kastat sig ut för stupet för vår skull. Kliva åt sidan och välja att inte ta emot. Ändå gör vi det. Alla vet att det fel att älska en människa men vakna med armarna runt någon annan. Alla vet att det inte kan sluta utan att någon bli sårad. Så varför händer det?

 

Jag ser inte mig själv som en elak människa. Tvärtom, jag tycker mig vara en jävligt bra människa med bra värderingar som gör mitt bästa för att andra bra människor ska ha det så bra som möjligt. Men jag skulle fan aldrig kasta mig ut för ett stup för min skull. Jag skulle inte lita på att jag stod där nere och tog emot. 

 

Kanske för att jag är så dålig på att vara själv. Jag älskar tanken på att kunna välja om jag vill vara själv eller inte. Och jag älskar att just välja det ibland. Men de gånger jag inte valt det är jag så himla dålig. Och det skrämmer mig. Jag vill inte vara så dålig på att vara själv. Så är jag dålig på att vara två också. Då tänker jag på de stunder jag skulle välja att vara själv. 

 

Men jag hoppas att jag kanske kan lära mig. Både att vara själv, två och att kasta mig ut för ett stup utan att få alltför mycket panik. Och jag hoppas så himla mycket att jag aldrig kommer såra någon så mycket som jag sett folk såra andra. Eller som folk sårat mig.

 

Ibland funderar jag seriöst på att göra slut med alkoholen för alltid. Men det går inte. Vårt förhållande liknar någon typ av destruktivt misshandelsförhållande. Jag vet att det inte är bra för mig. Att det sakta äter upp mig inifrån. Att det en dag kan gå över gränsen. Men mellan de insikterna är det ju så underbart. Vi är liksom som gjorda för varandra. Jag älskar hen och hen älskar mig över allt annat. Hen menar ju aldrig något illa. Det var jag som var dum och blind och slutade inte när jag borde och då måste jag ju straffas. 

 

Därför har jag nu glömt hur mycket jag hatade mig själv när jag vaknade imorse. Jag har glömt hur mycket jag hatar mig själv när jag inser att halva kvällen är ett enda stort svart hål. För hen ÄR ju för underbar. Ingen får mig att må så bra. Så nu sitter vi här igen. Alkoholen och jag. Och för varje sekund som går glömmer jag mer och mer hur illa hen kan göra mig. För nu är det du och jag och jag vill aldrig leva ett liv utan dig.

 

Något som jag irriterat mig på väldigt länge är folk som klagar på folk som gör något, när de själva inte gör ett skit. Som det här med att jag inte är helt vegetarian utan äter fisk. Det irriterar människor något så fruktansvärt. Under de här sex åren vet jag inte hur många som försökt få mig att framstå som en dålig människa som inte tycker att fisk är lika mycket värda som kor och bla bla bla. Det är alltså människor och själva sitter och trycker i sig en blodig köttbit som vill att jag ska förstå att jag gör fel som ändå väljer att göra något. Förlåt men jag tappar respekten direkt för dessa människor. Jag förstår inte hur deras hjärnor fungerar.

 

Samma sak är det med feminismen. Det finns så jävla många idioter som inte förstår att man visst kan raka sig under armarna fast man är feminist. Det ska alltid komma någon man (japp det är oftast män) och påpeka att du är ju inte feminist för du använder ju smink! Och du har ju kille! Hur kan du hata män men vara kär i en kille? Va va va?! 

 

Jag känner bara nej. Vi har så himla långt kvar att gå så länge det finns människor för vilka allt bara kan vara svart eller vitt. De kan liksom inte se nyanserna. Och det värsta är att dessa människor alltid är de som har längst kvar att gå. Det är de som tycker att en måltid utan kött inte är mat, utan typ gräs. Det är de som tror att feminister är de som är hårigast och vill rensa världen från män. 

 

Jag vet inte vad vi ska göra med dessa människor. Vi kanske helt enkelt måste låta dem dö ut och satsa på kommande generationer. För de verkar ha så in i helvete svårt att se utanför deras egen box.

 

Sedan jag i september började plugga journalistik har jag så hilma många gånger gett upp hoppet och känt att jag borde hoppa av av en miljon olika anledningar. Men varje gång kommer en vändning och jag kommer ihåg att journalist är det enda jag verkligen velat bli i evigheter. 

 

Idag, efter att ha krigat genom snöstorm och begärt ut diarier här och där, fick jag återigen ett infall att jag inte klarar det här yrket. Men så såg jag Uppdrag granskning. Och nu känner jag mer än någonsin att FAN vad det här är viktigt. Det finns så jävla mycket hat där ute och det måste göras något åt det. Jag måste göra något åt det. 

 

Under den där fasaden om att det här skulle vara ett jämställt land döljer sig en helt annan sanning. Där döljer sig en våldtäktskultur där det ses som kvinnans plikt att se till att inte bli våldtagen. Där döljer sig en ide om att "Jag ska våldta dig" skulle vara ett sätt att uttrycka en åsikt. Där döljer sig en demokarti där kvinnor måste tänka efter innan de uttrycker sig för att inte riskera att bli dödshotade. 

 

Det är helt jävla sjukt vilken värld vi lever i. Men jag är så jävla glad att jag valt ett yrke där jag förhoppningsvis kan få vara med och göra denna hatiska värld lite lite bättre. I alla fall få folk att inse att den värld vi stoltserar med och kallar jämställd är helt fucked up.

 

Har haft ungefär världens mest oproduktiva måndag efter världens allra mest oproduktiva söndag då jag mest bara sov och klappade mig själv på huvudet eftersom jag blev kick as full i lördags. Men det var det väl värt för då kan jag ju trots allt fortfarande roa mig åt allt som hände eftersom jag kommer på fler och fler saker.

 

Och trots att det är måndag och jag varit i skolan hela dagen utan att göra ett skit och jag inte sov så mycket i natt eftersom jag råkade sova bort hela dagen igår eftersom det snurrade för mycket när jag försökte röra på mig och jag saknar han som ska hålla om mig när jag sover jättemycket känner jag mig sinnessjukt jävla glad på livet i största allmänhet. 

 

Så jag hälsar mig själv välkommen tillbaka.

Tack. Vi får se hur länge det varar. Men allt ska ju ändå dö någon gång.

 

Jag har tänkt att jag ska ta tag i mitt liv lite smått. Jag har liksom svävat i något mellanting alldeles för länge. Ett ingemansland som inte riktigt känts på riktigt. Det började i september och toppades i oktober. Sedan dess känns det mesta som det varit en enda dimma. 

 

Därför gick jag och köpte tyg idag. Jag tänkte bli kreativ igen. Jag har inbillat mig att om jag syr kanske det tränger ut de destruktiva tankarna. För det här håller fan inte längre. Jag kan inte fortsätta hålla tillbaka allt när jag borde vara världens gladaste. När jag är världens gladaste. Det finns där bakom alla tankar på att det här inte är på riktigt. 

 

Jag kanske borde fatta att det är okej att vara glad när han jag ville ha i två år nu är min. Eller något.

 

 

Det var för ett år och femtio veckor sedan. Jag ville veta allt om dig. Nu vet jag nästan allt det där. Och jag vill veta mer. Jag vill veta allt. Det enda som stoppar mig är att det nog betyder att du måste veta allt om mig. Du ska få veta allt. Någon gång.