konfettikrig

– Älskar du honom? sa den nyskilda.

– Mer än allt annat, sa den kära.

– Varför?

– Han låter mig gråta, får mig att skratta, gör mig lycklig och accepterar min olycka.

– Någon gång vill jag att en man ska se på mig på det sätt han ser på dig.

 

Och han pussade bort hennes tårar den kvällen också.

 

 

(Ska bara återfå andan efter att ha läst detta. Läs, gråt tio minuter och återkom sedan till mina funderingar i frågan.)

 

Kära Lucia,

jag har några funderingar efter att ha läst ditt debattinlägg angående kvinnans ansvar i en våldtäkt. För att i alla fall försöka hålla mig saklig och något formell tänkte jag att vi skulle dela upp det hela lite.

 

1. Du skriver att många fråntar kvinnan ansvaret i vissa våldtäktssituationer. Att vi gör kvinnan till ett offer när vi fråntar henne detta ansvar. 

Det kanske bara är jag, men jag tycker verkligen att en kvinna som blivit våldtagen ÄR ett offer. Hon har blivit utsatt för ett brott. Hon har blivit våldtagen. Det du gör genom att vilja lägga ansvaret på kvinnan och frånta henne rollen som offer är att förminska henne ännu mer. Du begraver henne i ännu mera skam. Du fråntar henne rätten att säga: "Stopp! Jag blev våldtagen. Jag blev utsatt för ett brott och har rätt att få någon form av upprättelse!".

 

2. Du tycker att när två för varandra främmande människor är kroppsligt intima så får kvinnan direkt ett stort ansvar. Du tycker att "...om man en gång har gett sitt medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir." Med andra ord tycker du att om jag hånglar med en kille får jag skylla mig själv om jag blir våldtagen, jag har ju liksom bjudit in till kroppslig intimitet och som du säger, då "... kan det blir väldigt svårt att hantera situationen". 

Jag blir helt stum. Det kanske är jag som är någon typ av övermänniska, men om jag skulle hångla med någon på krogen och på eget bevåg börja ta hen mellan benen, varpå personen säger att den inte vill, vet du vad jag gör då Lucia? Jag slutar ta personen mellan benen! Men som sagt, det kanske bara är jag som inte tycker att det är en speciellt svår situation att hantera.

 

3. Du föreslår att kvinnan ska ta makten och ansvaret genom att ha vissa regler hon följer när det kommer till kroppslig intimitet och dejter. Dessa regler ska klargöras för mannen så han i förväg vet vad han får och inte får göra.

Liten praktisk fråga bara; hur ska dessa regler berättas? Borde jag ha dem nedskrivna så jag kan plocka fram en lapp och läsa upp mina sex-regler någon gång under förspelet. Eller det kanske är smartare att ta det tidigare. Annars har jag ju redan bjudit upp till dans och vi kan hamna i en sådan där svårhanterlig situation. Eller vänta. Jag kan ju skriva dem i min profil på valfritt socialt medium. Där kan det ju stå typ: "Hångel, petting och 'vanigt' sex – okej efter att vi pratat med varandra minst 45 minuter. Matsex om det inkluderar grädde (helst vispgrädde, det är godare) men absolut inga nötter eller bananer. Drar en skarp gräns när det närmar sig min lilla stjärt. Den får du inte röra." Skulle då en killa spana in mig kan han enkelt leta upp mig på valfritt socialt medium och är det så att han absolut måste ha sex där nötter förekommer så får han spana vidare.

 

ELLER! Och nu tänker jag bara helt fritt och bananas, så får männen helt enkelt ta och lära sig att ett nej är ett nej. Och det gäller även om han redan hunnit stoppa in kuken i fittan. För livet är inte alltid svart eller vitt och tydliga gränser. Ibland följer man med en killa hem från krogen för han verkar skön osv men efter ett tag kanske man ändrar sig. Man vill inte ligga med snubben längre trots att man följt med hem och hånglat och flåsat något i örat. Jag vill i alla fall att kvinnan då ska ha rätt att säga "Nej, vet du vad, jag är inte sådär dunderkåt längre och skulle vilja bryta här." UTAN att mannen ska få fnatt och hänvisa till att han inte fått veta reglerna innan. 

 

4. Till sista vill jag bara prata om det där du tycker om att genom att ta ansvar betyder det att man återtar makten över sitt liv och erkänna att man ibland gör misstag som kan leda till traumatiska konsekvenser. Det ENDA du gör genom att säga så, hur mycket du än vill skilja på ansvar och skuld, är att du lägger så sjukt mycker mer skuld på en våldtagen kvinnas axlar. 

 

Okej. Det var allt för nu. Hoppas att du någon gång i ditt liv kanske kommer på bättre tankar i ovan nämnda ämne.

 

Med vänliga hälsningar

Evelina

Det var som att någon hade krypit in i min hjärna och skrivit ut de tankar jag själva aldrig lyckas få fram utan att jag känner mig fånig och tar tillbaka allt. Och det kändes så jävla skönt att det stod där. Att det hade ett namn och riktiga, vettiga, smarta människor hade skrivit om det. Någon har liksom tagit det på allvar. Den där oron och ångesten jag känner över de mest banala sakerna, det hade någon formulerat som något verkligt.

 

Och jag vet att det låter så himla hypokondriskt att diagnostisera sig själv, men i en så luggig värld som psykisk ohälsa verkar vara har något aldrig känts så tydligt. För den där känslan som jag försökte förklara för psykologen men liksom inte gick att förklara för det kändes så töntigt, den stod ju där. Mitt framför mig. 

 

Och jag har aldrig blivit så glad över att förstå att något är på riktigt fel på mig. Det är inte bara jag som borde skärpa mig. För det har ett namn.

Om några timmar ringer vi ut det gamla och in det nya. Jag är så jävla pepp på det nya året. Mer pepp än jag någonsin varit. Jag försöker komma på var på en skala ett till tio jag skulle placera 2013 också. Det var ett jävligt blandat år. Sjuk bra och sjukt dåligt. Tydligaste exemplet är väl att jag gjorde mig av med en kille som var sjukt dålig och hittade en som är sjukt bra istället. 2013 är alltså och kommer alltid att vara året då jag blev riktigt jävla kär. Det är också året då jag både började och slutade med antidepressiva. Det är året då jag började ta tag i saker på riktigt. Men också året då jag grät så sinnessjukt mycket. Kanske mest för att det gör ont att låta saker komma upp till ytan. Men jag tycker nog ändå att det är sjukt onödigt att recensera ett år. Det har ju liksom redan varit och gjort är gjort.

 

Istället ser jag med nyfikna och förväntasfulla ögon på 2014. Som ett barn ser på en inslagen julklapp som kan innehålla just det där som stod högst upp på önskelistan. Jag tror 2014 kommer bli ett bra år. Ett jävligt bra år. Det kommer bli året då jag blev sambo. Det kommer bli året då jag flyttade till Stockholm. Året då jag praktiserade på Amelia. Och året som innehöll så jävla mycket kul.

 

För det var längesen ett år hade så bra förutsättningar. Så bra utgångspunkt. Så, 2014, jag tror på dig. Du är ganska ful med den där spetsiga fyran, ser liksom otymplig och jobbig ut, men jag tror stenhårt på dig. Hoppas du tror lika stenhårt på mig för då jävlar kan vi uträtta stordåd.

 

 

Jag är 23 år. Jag har ett och ett halv åt kvar på min utbildning och sen tar liksom mina planer slut. Kanske för att jag valde ett yrke där det inte direkt går att ha några fasta planer. Men det är just det som är grejen. Jag valde det. Det är vad jag vill. När jag och mina vänner för några nyår sedan satt och siade om varandras framtid var de flesta överens om att jag var den som skulle komma och knacka på familjevillan mitt i natten och få sova ruset av mig på någons soffa efter att ha gått på ännu en notlott till kille. Jag tänkte väl i stort sett samma sak.

 

Men nu är jag alltså 23. Mina närmste vänner har sambo och bostadsrätt eller i alla fall förstahandkontrakt på något större än 22 kvadrat. Några har hundar. Några går på husvisningar i hålan vi växte upp i. Alkohol intas under lugna omständigheter men ibland får såklart de lurviga komma ut och dansa, det är inte det jag säger, men festandet (för att använda ett uttryck jag hatar) är liksom över.

 

Och hör nu; jag tycker inte att det är något fel i detta. Vi är 23 och då är det väl så det ska vara. Eller ja, det skulle ju inte vara tråkigt att någon helg när jag besöker hemstaden få gå ut och festa så in i bomben mycket utan att någon ska hem till hund, sambo eller bara upp dagen efter.

 

Men det finns en känsla jag inte riktigt kan släppa. Hur mycket jag än skakar trillar den liksom aldrig riktigt av. Och det är känslan av att folk tror att jag egentligen vill leva deras liv. Att jag också vill sitta där med bostadsrätt och framtidsplaner och hemnet som startsida. Varje jävla gång jag berättar om mig och mitt liv känns det som att jag måste försvara mitt sätt att leva. Och jag skäms varje gång jag säger att jag tycker det är kul att festa. 

 

Men vet ni vad, det gör jag. Jag älskar att festa. Jag är 23 år men jag älskar att vara full och göra dumma saker och jag skulle förmodligen välja det framför att somna i soffan till en film varje jävla helg om någon frågade. Tro mig, jag skulle inte tacka nej om någon gav mig en bostadsrätt men jag älskar fan mina 22 kvadrat, som trots allt är ett förstahandskontrakt. Och jag ska bli sambo på riktigt nästa år och jag ser så jävla mycket fram emot det men jag tror fan inte ens han vet vad hemnet är. Och jag älskar honom för det.

 

Jag vet att det låter töntigt och att det bara sitter i mitt huvud men jag kan verkligen verkligen inte släppa det. För varje gång någon säger något om att "jamen vi är ju på olika plan i livet" så tar jag det som att det är jag som är på fel plan och dom på rätt. Det är jag som borde växa upp och skärpa till mig att bli vuxen. 

 

Men nej. Jag må vara 23 år men jag är fan inte vuxen. Och jag vill inte vara det. Och det är mitt val, inget annat.

 

 

Och att vara arg över dåliga barnmorskor känns plötsligt som det onödigaste i världen. Att sitta i en föreläsningssal och lyssna på någon vidrig människa som pratar om Norges ost-tullar fick mig att vilja spy.

Min kropp bara skakade och jag ville skrika åt alla att de inte fattar ett jävla piss. Att inget betyder något längre. Hur fan kan de bry sig om ost när livet är så jävla orättvist? Hur fan kan det vidrigaste hända de bästa människorna? Det är så jävla orättvist.

Okej. Vi måste prata om det här med folk inom vården som vägrar göra sitt jobb. Om det här med preventivmedel och dess biverkningar. 

   När jag var typ 16 år samlade jag mod och gick till Ungdomsmottagningen för att få p-piller. Efter några korta frågor om mitt sexliv och högt blodtryck i släkten fick jag de piller mina kompisar åt eftersom jag frågade om jag kunde få dem för att slippa få mens. Frid och fröjd och blodfritt tänkte jag. Jo absolut. Blodfritt kanske men då fan inte frid och fröjd. 

   Och år efter år gick jag tillbaka till umo, sa att jo ja, de funkar väl bra och fick ett nytt recept. Och vem är jag att klaga. Jag var ju blodfri. Min högsta dröm sen den jävla mensen började.

 

Så hoppar vi en sådär sex år fram i tiden och jag åt fortfarande samma piller. Gick till en läkare för att reda ut min trassliga hjärna. Fick tabletter för att hjälpa den på traven. Frid och fröjd och problemfritt tänkte jag.

   Men nejnejnej. Nedstämdheten finns fortfarande där. Inte alltid som tårar och panik. Men som en dimma av likgiltighet. Som en ständig vilja att rycka på axlarna. Som en påminnelse om att det är jobbigt att le. Och hur hänger då detta ihop och varför gör det mig så arg? Jo. För ingenstans på vägen har någon berättat för mig om sambandet. Absolut, jag har läst "nedstämdhet" i listan över biverkningar, men där har jag läst så himla mycket.

   Under alla dessa år som jag ansträngt mig för att vara glad vissa dagar samtidigt som jag fått recept efter recept förnyat har ingen, INGEN, nämnt något. Förlåt. Men en barnmorskas jobb går bland annat ut på att hjälpa mig att hitta ett preventivmedel som passar mig. Hur kan man då missa den lilla detaljen att fråga hur jag mår? Hur kan man skriva ut ett recept till en vilsen 16-åring som inte vill ha mens utan att ställa några vettiga frågor?

   Och hur kan en läkare inte fråga en 22-åring om hon använder något preventivmedel och föreslå att byta det innan hen skriver ut antidepressiva?

 

Jag blir bara så jävla arg.

 

 

Jag är en sån som börjar gråta när jag är arg. Eller i alla fall när jag är arg på någon jag bryr mig om. Idioter skiter jag i. Sen är jag också en sån som inte kan prata när jag gråter för då börjar jag bara gråta ännu mer. Och jag hatar hatar hatar det. För varje gång jag blir arg och bara vill få ur mig alla anledningar till varför jag är arg så går det inte. Jag känner hur ögonen börjar tåras och jag vet att säger jag ett ord till så svämmar de över och det vill jag fan inte ge hen. Jag vill inte visa mig så svag. Jag vill inte visa att det betyder så mycket för mig. Så jag går undan. Och gråter. Och hatar mig själv för att jag går undan och gråter istället för att visa att det hen har gjort är fan inte okej.

 

 

Det är som om jag har tappat orden. Ingenting kommer ur mig längre. Det står bara still. Som om jag förbrukat mina ord och inga nya kan växa. En storm drog fram och tog med sig allt som fanns inom mig. Lämnade mig tom. Jag har aldrig riktigt kunna bestämma mig om jag är en person som känner för mycket, eller om jag är en person som inte känner någonting. Jag är nog båda. Men bara extremerna. Jag saknar mellanting. Jag har svårt att känna riktig jävla lycka eller total jävla sorg. Fast det kanske bara är jag som analyserar det för mycket. Stoppar mina egna känslor genom att fundera över hur lycka känns. Samtidigt kan jag drabbas av så stora känslor att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vill explodera bara för att få lätta på trycket. Men jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är jag som tvingar fram känslorna.

 

Vad jag vill komma till är väl egentligen att jag känner mig ganska vilsen. Jag vet inte vad jag känner eller inte känner och vad jag borde känna. Jag vill bara stanna tiden och reda ut trasslet i mitt huvud så det inte känns som livet springer ifrån mig. Jag vill leva och känna. Inte tänka. Och jag vet inte om det är tabletterna som gör mig likgiltig. I så fall vet jag inte om det är till det bättre eller sämre. Jag vill tro att allt är på väg att ordna upp sig. Att molnen skingras och att jag snart ska kunna se klart. Men jag vill inte leva utan att känna. Jag gråter hellre än rycker på axlarna.

 

Men i morgon är han hemma igen och då kan jag känna. För när han håller om mig vet jag att jag i alla fall kan känna kärlek.

 

 

Det är dagar som i dag. Gråa, regniga dagar i mitten av september. Dagar då jag känner mig sämst och oönskad av allt och alla. Dagar så allt känns jobbigt och inget blir eller är som jag vill. Dagar då minsta ord eller händelse får mina ögon att tåras. Dagar då jag går runt runt på mina tjugotvå kvadrat utan att göra något.

 

Det är dagar som i dag jag är som bäst och sämst för mig själv. Dagar då det skriker i hela mig att något måste ske. Fort. Bara något. Vad som helst. Och det är där det avgörs. Om det blir bra eller dåligt. Det var en dag som denna jag fick för mig att klippa av mig håret. Som jag gjorde dreads på mig själv. Det är dagar som denna jag suttit i timmar och klippt sönder varje klädesplagg och sytt hela nätterna. Eller så är det dagar som denna jag ligger apatisk i fosterställning på golvet. Lyssnar på regnet och önskar att jag vore någon annan.

 

Det var i dag jag fick för mig att klippa en gardinlugg.

 

 

Jag håller just nu på att bli tokig. Fullkomligt jävla helvetes galen. Allt går för snabbt men ändå händer ingenting och det är en miljon saker jag ska och borde och måste göra men jag har inte ens kommit till ruta ett. Det senaste halvåret har fullkomligt exploderat åt alla möjliga jävla hålla. Bra och dåligt och piss och helvete och ren jävla totallycka. Och någonstans mitt i explosionen fick jag en miljon krav på mig men jag har fan inte ens landat än.

 

Hur är det meningen att jag ska rätta till alla bitar när jag fortfarande svävar där i luften?

 

Och jag vet att om jag fick bestämma skulle det aldrig bli gjort. Jag skulle låta mig landa och förbli sprängd i bitar. Och jag vet att de gör det för mitt eget bästa. Men det går så in i helvete jävla fort medan jag inte hänger med alls. Och jag hatar att inte ha kontrollen över vad som sker. Jag måste se det jag ska göra klart i huvudet för att kunna göra det. Se händelseförloppet som en spelplan och se vilka vägar som finns att gå. Nu ser jag ingeting. Rutorna flyttar på sig och byter färg och jag har ingen jävla aning om var jag ska.

 

Och jag hatar det. Jag hatar det över allt annat.

 

Jag har två saker jag måste göra i dag. Två saker. Fylla i ett formulär och ringa ett samtal. Det skulle kunna vara gjort på två minuter. Men ett samtal och ett formulär får mig att inte ens vilja gå upp ur sängen. Bara tanken på ett samtal och ett formulär gör mig helt utmattad. För jag är inte med. Jag svävar ju fortfarande efter explosionen.

 

Och mitt i det är tanken att jag ska lära mig allt om politisk kommunikation. Jag som inte ens kan hålla en och samma tanke i huvudet i två sekunder. Jag som inte kan sitta på en stol utan att mina ben skakar och jag vill skrika. Jag som inte kan ta ett andetag utan att det knyter sig någonstans på vägen.

 

 

Min största rädsla har alltid varit att vara berodende av någon. Att känna att mitt liv styrs av någon annan. Att hur jag mår beror på hur jag har det med någon.

 

Så är det nu. På något sätt har jag blivit beroende av någon. Mitt liv fungerar inte utan honom. Jag måste höra hans röst och känna hans läppar mot mina för att kunna leva. 

 

Och jag har aldrig varit så rädd. Jag kan inte ens se till att få mig själv lycklig, hur kan jag då överlåta det till någon annan? Hur kan jag tro att denna människa ska kunna samla ihop mitt trasiga hjärta och liv och älska det? Göra något fint av det? Få det att må bra?

 

Men på något konstigt sätt gör han det. Han gör saker som får mig att säga att jag hatar honom. Att han förstör mitt liv. Men han står kvar. Och gör det ändå. För han vet att jag innerst inne vet att han gör det enda rätta. Och att jag älskar honom för det.

 

Så Eric, här kommer det. Jag älskar dig.

 

Ska det behöva vara så att man blir inträngd i ett hörn av två killa. Ska det behöva vara så att de frågar om man vill följa med hem och man säger nej och de säger att man ser ut som en sådan som går ner på vem som helst? Ska det behöva vara så att när man frågar vad fan de menar så kallar de en jävla hora och man måste slita sig därifrån? Ska det behöva vara så att liknande ska behöva hända tre gånger på samma kväll? Ska det behöva vara så att när man har tröttnat på att bli kallad hora och går hem ska behöva möta ett äldre par, som i all välmening, säger åt en att man inte borde gå själv så sent?

 

Det ska fan inte behöva vara så. Det är fan sjukt. Och den som säger att vi lever i ett jämställt samhälle har fan aldrig varit tjej. Den har fan ingen aning om hur det är att vara ute och ha kul men få sin kväll förstörd för att några killar inte kan ta att man inte vill suga deras kuk.

 

Det är fan ett sjukt samhälle där ett äldre par ska behöva stoppa en ensam tjej och säga att hon inte borde gå själv och fråga om hon vill ha sällskap hem. Det är fan åt helvete. Allt är åt helvete.

 

 

Jag skulle ju vara starkare än så. Jag skulle ju inte ge vika. Jag skulle ju står upp stolt och gå vidare. Sparka på tankarna som inte skulle vara där. Sparka och slå tills de grävde ner sig igen och inte vågade komma fram. För försvinner gör de aldrig. Men jag kommer gång på gång på mig med att krama dem. Välkomna dem. Sopa rent och göra plats så de kan stanna för alltid.

Jag skulle ju vara starkare än så.

 

 

Jag slipper vakna av att du rycker, sparkar och slåss mitt i natten. Jag slipper bädda om hela sängen efter att du på något märkligt sätt alltid lyckas dra bort hela lakanet. Jag slipper tvinga upp ögonen för att inte somna när vi tittar på film. Jag slipper kriga om täcket och en okej stor plats i sängen. Jag slipper vakna av att du puttar över min till andra sidan sängen för att mitt hår är i vägen. Jag slipper kvävas när du totalt glömt att jag finns och halvt ligger på mig.

Men det betyder också att jag inte får vakna av att du drar mig till dig när vi ligger för långt ifrån varandra. Att jag inte får somna på ditt bröst fast jag vet att du inte kan sova på rygg. Att jag inte hålls vaken av att du pussar mig i pannan varannan sekund. Att jag inte kan blunda och känna din arm runt mig och hur våra kroppar liksom måste vara gjorda för att sova just precis så. Att du inte finns där att stryka mitt hår tills jag somnar om igen varje gång jag vaknar till. 

Så därför ligger jag vaken. Natt efter natt. Jag ligger vaken och önskar att du var här eller jag var där. Bara jag får ligga nära.

 

 

För ett tag sedan försökte jag räkna hur många jag hånglat med. Jag gav upp innan jag ens kommit igenom de jag vet vad de heter. Man kan väl säga att jag betat av några stycken. Testat mig fram. Varit full och glad och smakat på livet. Skulle jag istället räkna hur många jag sagt "jag tycker om dig" till, skulle en hand räcka.

 

Jag har alltid undrat hur fan man vet när man hittat rätt. Hur man vet att man är kär på riktigt. Man bara vet. Det bara känns rätt. När det är rätt så är det lätt. Det finns så jävla många klyschor men jag tyckte inte någon gav svar på min fråga. Hur fan ska jag kunna veta hur det känns när det känns rätt? Var det det jag kände när jag hånglade med den lockiga killen på krogtoaletten? Eller när jag vaknade hos den långhåriga killen med gitarren och han hade gjort frukost? 

 

Nej. Jag har fattat det nu. Jag har fattat hur det känns när det känns rätt. Jag har fattat hur man vet att man är kär på riktigt. Och jag tror det var därför jag någon gång i höstmörkret bestämde mig för berätta allt. Efter bara månader berättade jag saker jag inte sagt till någon annan. Jag lovade mig själv att vara helt ärlig mot den där människan. Kanske för att jag kände på mig att han skulle stanna. Att jag inte ville slösa bort den här människan på att bygga något på lögner som ändå rasar. 

 

Så jag kanske har hånglat med fler än mina kroppsdelar räcker till att räkna, men räknar jag hur många jag sagt "jag älskar dig" till, så finns det bara en.

 

 

För ett år sedan hade jag kommit hem från Malmö och kände mig starkast i världen. Jag inbillade mig att jag stabiliserat mina känslor och lagat det hjära ni slitit isär under för lång tid. Jag trodde att jag hade allt under kontroll och att jag klarade allt. Så jag dansade i det där tältet. Hela tiden letande efter någon. Men det vägrade jag erkänna. Så kom han fram. Han jag velat ha så sinnessjukt länge. Han som jag visste nyss hade separerat med sin sambo. Han kom fram och satte sig sådär nära. Och vi pratade sådär lätt som vi alltid gjorde. Och han gick. Till henne. Sambon han separerat från. 

 

Och fast det gjorde ont orkade jag inte bry mig. För jag visste att det aldrig skulle bli vi. Så jag dansade in i tältet och hittade han jag trodde ville ha mig. Han som skulle få mig att glömma den andra. Han som skulle vara den goda. Och vi dansade och vi gick till lägenheten jag lånade och stärkt av mitt ihoplimmade hjärta berättade jag att jag inte ville vara någon leksak. Något tidsfördriv. Och han förstod och förklarade hur rädd han va för nästa steg. Och jag förstod och sa att vi inte måste ta nästa steg, bara vi vet var vi har varandra. Och jag somnade på hans arm. 

 

Det var sista gången jag somnade på hans arm. 

 

Nu, ett år senare, dansar jag i samma tält. Jag ser honom i samma jacka som för ett år sedan. Men jag kunde inte bry mig mindre. För hur ont det än gjorde när han, någon vecka efter att jag somnat på hans arm för sista gången, sa att han inte ville ha mig, var han inte värd det. Inte han med sambon heller, även om det skulle ta något år och någon typ av förhållande att inse. 

 

Och jag är så jävla glad att jag insåg det. För annars kanske jag inte skulle dansa i samma tält ett år senare och vara tokkär i en människa som i och för sig befinner sig alldeles för långt bort. Ett år går fort. Men när jag tänker på var jag var då, och var jag är nu, är det ljusår ifrån. Och jag vill aldrig tillbaka. 

 

Det senaste året har varit ett sånt jävla upp och ned. Rent helvete och total lycka. Jag trodde allt var klart när han skickade det där smset när jag satt på tåget hem till Sundsvall den där höstdagen i slutet av oktober. Nu är det han och jag tänkte jag. Det här har jag ju velat i flera år. Nu, nu äntligen vill han ha mig också. Men det blev aldrig så bra som jag trodde. Vi var inte så bra som vi en gång verkade. Jag har aldrig varit så förvirrad. Det kan inte stämma. Vi är ju perfekta. Det har vi vetat i flera år. Vi är som gjorda för varandra.

 

Men det fanns alltid någon annan. Och när ångesten blev för stor var det honom jag ville vara med. Jag visste det inte då, men det var väl självklart hela tiden. Jag vill inte vara med han som, när jag berättar en av mina innersta hemligheter, svarar med att vissa saker måste man bara komma över. Jag vill vara med han som låter mig gråta i hans famn och hjälper mig att andas genom paniken. 

 

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt. Kanske att jag bara är så jävla glad över att jag vågade byta spår. Håkan säger att man måste dö några gånger innan man kan leva och jag har spenderat så många tårfyllda nätter åt att undra hur många gånger det är meningen att man ska behöva dö egentligen. Men jag hoppas att jag dött klart nu. I alla fall för kärleken. För när han viskar att det är han och jag nu, då spelar inget annat någon som helst roll.

 

 

I år var det fyra år sedan jag tog studenten. Fyra år sedan jag sprang ut på trappan och sjöng om studentens lyckliga dar och dansade och skrek på ett flak medan det åkte varv efter varv runt staden och hånglade på dansgolvet med andra människor som tror att de är bäst i världen för en dag. Och fast det är fyra år sedan jag gjorde allt det där får jag alltid samma panik när dagen kommer. Kontrasterna blir aldrig så stora som när de vitklädda och fulla människorna står där och skriker att de är kungar för en dag, och jag står bredvid och bara får titta på. Aldrig får jag sådan panik över att missa något. 

 

Jag klarar liksom inte av att bara nöja mig med att jag har det bra. Jag måste veta att jag inte kunde ha det bättre. Och det kan man ju nästan alltid. Och därför får jag panik. Jag får panik över tanken att jag kanske inte lever så mycket som jag kan. 

 

Om trettio timmar sitter jag på ett tåg på väg hem till Västerås. Förmodligen bakis och trött och med ont i hela kroppen och separationsångesttårar som vill ut. Om trettio timmar lämnar jag staden jag älskar att hata. Och jag tänker inte vara sån, för det har alla andra redan varit så mycket bättre. Men jag kommer sakna den här staden. Tre månader utan den känns långt. För långt. Vem ska göra tummen och vända varje dag till en bra dag? Vem ska vara förvirrad och typ glömma sig själv? Vem ska vara för pepp på fest så jag får bädda ner henne i min säng? Vem ska springa runt med kamera och iphone och säga åt en att sitta still för att få en bild? Och vem ska pussa mig i pannan medan jag sover?