konfettikrig

Bara en. Sen är jag nöjd.

Bara lite mer än en halvtimmer kvar på det gamla kontoret. Jag längtar. Min mage skriker efter mat. Hela jag skriker. Efter allt. Jag och Ida upplevde något roltigt igår kvall. En pojke i sina bästa fjortisår trodde att vi va hans kompisar där vi satt i mörkret. Det var vi inte. Han skämdes nog när han insåg det i samma stund som hans kompis (den han antagligen trodde vi var) kom cyklande. Jag saknar att träffa Ida varje dag. På bussen. I skolan. Vid väggen. Efter skolan. Baka kladdkaka istället för att plugga. Allt. Men det är inget att gräma sig över. Allt har sin tid. Nu är vi arbetande kvinnor som får ses snabba lediga stunder om kvällarna. 29 minuter kvar. Jag vill till Krakow.

Peace.