konfettikrig

Sonja, Sonja, Sonja. Vad ska jag göra utan dig? Din fina tyska brytning och din så otroligt härliga, mysiga, charmiga, allt-annat-braiga personlighet. Jag hoppas så INNERLIGT att din röst dyker upp någon annanstan - snarast. Tills dess läser jag detta och gråter floder.

Peace.

Frågan är, vad finns det för mening med att bråka om man ändå inte vill bli sams? Jag menar, varför lägga den energin, varför spela med de känslorna, varför riskera så mycket, om man inte strävar efter något bättre och finare? Fast det är klart, vill man bli sams, måste man vara beredd att kompromissa och VILJA se ett slut på skiten. 

Min nya livsfilosofi är alltså........något bra. I alla fall orkar jag inte lägga energi på folk jag knappt bryr mig om att bli sams med. På så sätt har jag mer energi att lägga på dem jag faktiskt vill bli sams med. Över allt annat.

PEACE!

Återigen har jag fått bläddra igenom METERVIS av p3:s låtlista för att hitta stavningen på snubbar som aldrig stavar som de borde. Ursäkta mig Gotye, men ditt namn har en OTROLIGT ful stavning. Det var allt.

ÅH! Dagen blev inte bra. Den blev underbar! Allt klaffade och jag skrattade mest hela tiden och Jörgen levde upp till ryktet och ölen var god och gjorde så jag skrattade ännu mer och allt var bara perfekt. Tror detta är the story of my life. Toppad och dalar i en enda stor jävla röra. Det är ett under hur man kan gå från gråtande i fosterställning till krampande av skratt över en natt. Över några timmar. Men det går och det gör mig så otroligt glad.

Peace.

Idag är en bra dag. Idag är en bra dag. Idag. Är. En. Bra. Dag.

Tro det eller ej, men det KÄNNS faktiskt som en bra dag idag! Trötthet är liksom vardag såhär års så inte ens dimman framför mina ögon stoppar mig. Sedan hoppas jag så INNERLIGT att Jörgen gör ett gästspel i Morgonpasset, vilket han hintat om på twitter. Det om något skulle rädda denna dag från katastrof.

Peace.

Jag ljög när jag lovade att göra detta till en bra dag. Vad ÄR egentligen en bra dag? Att fnissa runt på jobbet, prata med dig och umgås med fina vänner borde vara en bra dag. Men det är känslan inom mig som stör. Känslan av gråt. Jag har så jävla mycket tårar och panik och desperation och ALLT inom mig att det ibland inte spelar någon som helst roll hur fina vänner jag har. Det spelar ingen roll hur mycket jag skrattar åt morgonpasset. Det spelar ingen roll att du ser på mig med de där ögonen. Ibland vill jag bara gråta och då är det så. Då är det en sådan dag och det måste få vara det. 

Men imorgon, då ska det bli ändring. Det står (två) fredagsöl på schemat! Kan inte bli annat än bra.

Peace.

Det är så otroligt mycket som pågår i mitt huvud just nu. Ena stunden älskar jag mitt liv och allt i, och utanför, det. I nästa stund stirrar jag in i en vägg och vill helst dunka huvudet i den så hårt att smärtan tar över alla tankar.

Om nätterna ligger jag vaken, antingen för jag är så otroligt glad och det pirrar i hela kroppen och jag inbillar mig att du ligger bredvid och jag vill inte somna för jag vill ta vara på den pirrande känslan, eller för jag känner mig så otroligt uppgiven och misslyckad och ångesten över allt jag gjort och inte gjort blir för stor och jag inser att du trots allt inte ligger där bredvid och jag får panik över framtiden och dåtiden och vill inget annat än bara få somna men tankarna vägrar sluta snurra.

Ibland funderar jag på om jag borde fly någonstans. Hitta mig själv och samla mina tankar. Sluta gömma mig. Eller borde jag hitta något som håller mig kvar här? En fast punkt där jag kan känna mig trygg. En plats där jag kan sitta säkert ett tag så jag slipper pendla mellan svart och vitt. 

Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill sitta säkert. Om man inte pendlar mellan svart och vitt, blir varje dag grå då? Kommer jag aldrig mer få uppleva mina vita dagar? I så fall vet jag inte om jag någonsin vill bli trygg. Det är för mina vita dagar jag lever. 

Imorgon ska jag vakna vit. Imorgon ska jag skita i allt. Jag lovar.

Det där med att både ha kakan och äta den, det fungerade inte så bra. Framkallar tydligen bara grov ångest. Kan vara bra att komma ihåg. Jag vill bara ligga kvar under mitt varmaste täcke. Jag vill att du ska ligga här bredvid och hålla mig så nära som bara du kan göra.

Tack tack tack för en underbar begravningsfest! Vem hade kunnat ana att en begravningsfest skulle vara så kul? Och vem hade kunnat ana att 30 till 40 svartklädda människor skulle se så roliga ut i grupp. DOCK var det inte lika kul att vakna i en random säng på andra sidan stan efter en lite för lång efterfest, ta sig hem och tagga om för släktkalas. Positivt: Mat i mängder! Åh säng, ljuva säng.

Peace.

Jag mötte min själsfrände idag. På Maxi. Vid mjölken. SÅ romantiskt. Våra blickar möttes och jag kunde inte slita den därifrån. Sekunden senare kommer mamma och hejar så glatt på min själsfrändes pappa. Våra blickar möts igen. Jag funderade på att säga hej men insåg att jag inte känner människan. Vi har bara stirrat på varandra några sekunder. Det var som att se mig själv i spegeln, fast som man. Han var alltså otroligt snygg och cool. Hans kläder skulle lika gärna kunna hänga i min garderob, och mina i hans. Efter att ha tvingats ur hans blickfång fick jag panik. Kommer jag någonsin få se honom igen!? Det fick jag. Gång på gång på gång. Hur många gånger vi än stötte på varandra där inne på Maxi hände samma sak varje gång. Vi båda stannade upp och bara tittade på varandra. Jag försökte le och han tog några tvekande steg mot mig innan han vände på klacken och intresserade sig något så oerhört i vetemjölets innehåll. Vardagsromantik av rang! Härmed väljer jag att tro på slumpen som kommer föra oss samman igen.

Peace.

Innan jag griper tag i dagens storstädning tänkte jag bara meddela att jag hade en OERHÖRT fin födelsedag igår. Fick en födelsedagsöl och enbart där var ju dagen gjord! Skrattade, fnissade och log mest hela tiden. Och dagen/kvällen/natten fortsatte i samma anda. Åh jag är inne i en så fantastisk upp i min manodepressivitet. Det är det bästa jag vet. Att vakna efter en ångestfylld helvetesnatt och känna att FAN vad glad jag är idag. Den känslan finns det inget som slår. Då är jag starkast i världen och inte ens du kan få mig att vilja dö. NU: städning!



Peace.

Jag fyller år idag. Jag fyller år idag. Jag fyller år idag. Jag älskar att fylla år! Dock glömde jag att köpa nedräkningspresenter som jag gjorde förra året. Kanske får ta det nästa vecka istället. Var mest bara det jag ville meddela. Ikväll är det halloweenfest på landet. TJOHO!

Peace.

Efter att ha börjat dagen med inte mindre än två älgnyheter KAN den ju inte bli annat än bra. Och se på maken, efter att ha fnissat hela dagen tog jag mig ner på stan, köpte världens finaste och kortaste klänning, tog mig vidare till Lager 157, fyndade en begravningsklänning och en väska, kom hem och fick pizza och cola till kvällsmat. FAB! Funderar dock på om en skinnklänning lämpar sig för en begravningsfest.

Peace.

Jag är färdig med mitt klumpiga hjärta.

Jag är färdig med mitt klumpiga hjärta.

Jag är färdig med mitt klumpiga hjärta.

Jag är färdig med mitt klumpiga hjärta.

Jag är färdig med mitt klumpiga hjärta.

Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag driver mig själv till vansinne. Och jag vet om det. Det är som om jag ser mig själv utifrån. Ser oss, skakar på huvudet lite lätt, lägger det på sned och suckar. Jag måste hata eller älska. Jag klarar inte av mellantinget. Klarar inte av att se dig, utan att veta vart jag har dig. Du är så nära, men på något sätt flera ljusår bort ibland. Jag vill veta vad du tänker när du är där borta. När du ser mig, men inte på mig.

Och DÄR var årets inbjudan ute. Jag älskar temafester. Jag älskar inbjudningar. Därför dubbelälskar jag att bjuda in till temafest. Kollektiv begravning efter apokalypsen. Kan ju inte bli mer dramatiskt. All annan drama kommer därför framstå som INGENTING. Känn pepp.

Peace.

Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte om jag vill veta vad jag vill. Samtidigt vet jag exakt vad jag vill. Det kanske är det som är problemet. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit jag vill. Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte i vilken ordning jag ska leva. Finns det en rätt ordning? Finns det en fel ordning? Vilken ska jag välja? Om jag väljer fel, har jag sumpat min chans då? Eller finns det en möjlighet att välja om? Kasta upp korten igen och dra ett nytt? 

Jag hatar mitt förvirrade jag. Det slutar liksom aldrig att irra. Samtidigt är det just mitt förvirrade jag som får uppleva alla äventyr. Som chansar. Som vågar. 

Jag. Vet. Inte. Men samtidigt kan jag inte annat än vänta och se. Så varför ens tänka tanken?

Efter ex antal panikattacker, raseriutbrott och JAG-SKITER-I-ALLT-infall har jag lyckats få iväg tre ansökningar. Dock är jag otroligt upprörd över den nya ansökningssidan. Jag fattade inte ett skit och hittade ingen av de utbildningar jag tidigare funderat på. MEN, MEN, sånt är livet. Bättre lycka imorgon kanske. Fast vem försöker jag lura, jag kommer inte börja plugga i vår i alla fall.

Peace.

Jaha. Här sitter jag i ren panik och försöker planera min framtid. Försöker förstå vad jag vill och inte vill. Vad jag är redo för och inte. Försöker orientera mig i högskoledjungeln. Väger för och emot. Plugga - resa - jobba. Vad vill jag?

Då inser jag det. Jag behöver inte sitta här och ha panik. Jag kan njuta av mitt kaffe i lugn och ro. För vet ni vad? Harold Camping har, återigen, räknat om och det nya budet är att jorden går under på fredag. Alltså den 21 oktober. Alltså på min 21:a födelsedag. Tredje gången gillt!

Om kära gamla Harold, mot förmodan, skulle ha fel känns det i alla fall som om kalastemat är klart.

Peace.

Jag älska att rulla över bollen till någon annan. Göra mitt, dra mig tillbaka och bara vänta på att få en fin passning serverad på silverfat.

Jag hatar att rulla över bollen till någon annan. Jag vill ha total kontroll och se till att få det jag vill ha. Inte vänta på att det ska komma till mig. 

Mitt schizofrena jag har talat.

Har funderat lite på det där med att både ha kakan OCH äta den. Anledningen till att man säger så är ju för att det inte går. Det är fysiskt omöjligt att äta upp något men ändå ha det kvar och spara det. Men är det någon som tänkt på undantagen som bekräftar regeln? Tänk om just JAG är det undantaget. Tänk om jag hittar en väg så jag faktiska kan äta upp kakan samtidigt som jag har den kvar. Är det då fortfarande fel? Ska fundera på saken.

Peace.

Det var då själva FAN vad teknik bara gör slut med mig. Speciellt min telefon. Den får för sig att stängas av lite då och då. Speciellt när jag har skickat sms. Då blir jag OXTOKIG på att folk inte svarar så snabbt som jag vill. När jag sedan ska ringa till personen i fråga för att få ett direkt svar inser jag att telefonen dött och att jag visst fått svar. Plus frågor om varför jag inte svarar. Plus missade samtal. Så nu överväger jag att roffa åt mig pappas gamla telefon. Otroligt fin. Ska tydligen vara stöttålig. Får se hur det blir med den saken.

Peace.

URSÄKTA mig, men vissa människors så kallade feminism förstår jag mig verkligen inte på. Två mammor och deras döttrar hade tydligen börjat bråka efter att ha krockat med sina kundvagnar på Ullared. Damen som ringde in till vaken med p3 & p4, för att kommentera händelsen tyckte alltså att det var kul att vi kvinnor hade fått en plats att slåss på. Alla andra platser, där man kan slåss, är ju redan upptagna av män. Lämnar det så och önskar alla en OTROLIGT fin FinFredag!

Peace.

HELVETE! Efter att ha varit sjuk i två månader, TVÅ månader, kan jag inte ens beskriva glädjen som infann sig när jag började känna mig frisk. Man ska ju inte ropa hej innan man kommit över bron säger de, men efter att ha vandrat på bron i cirkus två veckor kände jag mig ändå redo att slänga ur mig ett högt och stadigt HEJ och därmed friskförklara mig. Ack så fel jag hade. Nu ligger jag här i fosterställnign igen, snorig och hostig och med århundradets frossa. Välkommen tillbaka gamle vän.

Peace.

Du skrek lycklig, lycklig, lycklig i mitt öra

innan du slängde igen dörren och klämde mina stortår.

I ett tappert försök att andas frisk luft igen

river jag muren med en slägga jag aldrig tidigare sett.

Bilarna tutar och den andra sidan

ser inte lika bra ut som i drömmarna.

Ljusen är mörkare

och skratten dystrare.

Öronproppar och ögonbindel räddar mig

från sömnlösa nätter och insiktsfulla dagar.

Se vart livet har fört oss.

Nu sitter ni alla och funderar så det knakar på hur jag kan cykla hem så OVERKLIGT snabbt ibland. Jo, förstår ni, tricket är att dricka sinnessjuka mängder kaffe så man blir så jävla kissnödig att man nästan kissar på sig. Och vad gör man då? Jo, man väntar och väntar och väntar tills paniken är total. Först då sätter du dig på cykeln och JÄVLAR vad snabbt det går. Hemma innan man ens hunnit låsa upp. Typ.

Peace.

Det finns få saker jag älskar så mycket som spontana fyllor med underbara människor. Någon har lite mynta den behöver bli av med och det resulterar GIVETVIS i mojitoonsdag. Minste tre mojito för mycket senare kan jag ändå inte låta bli att älska mitt nya liv som befinner sig i nuet. Jag ORKAR inte bry mig om all skit, för vet ni vad? Det finns alldeles för mycket skit! Så ta en mojito och var glad. Skål.

ps. DU är bra. Och fin. Puss. ds.

Som jag tidigare nämnt tycker jag inte om att uttala mig om saker jag inte har koll på. Och eftersom jag helst vill uttala mig om det mesta får jag se till att ha koll på det mesta. Ingenting får lämnas åt slumpen. Jag är vad man skulle kunna kalla en ultranörd. Och jag ÄLSKAR det! Förutom politik och populärkultur är sport, tro det elle ej, en av de företeelser jag älskar att nörda ner mig i. Vinter OS kan vara det bästa som finns. Curling i mitt hjärta. DÄRFÖR var lyckan total när Sverige i afton kvalade sig vidare till EM. Mina sommar är räddad! Äntligen får jag nörda ner mig totalt i fotboll igen! Äntligen får jag sitta på helspänn och följa varje match in i minsta detalj. För det är inte bara Sverige som räknas. Jag vill ha koll på varje lag och stjärnorna i dem. Roligast av allt är nästan gamla bekantas reaktioner. De flesta hamnar i djup chock när de inser min insatthet. Fan vad jag längtar.

Peace.

Kommer på mig själv alltför ofta med att leta resetips och flygbiljetter. Ska vi säga tre månader till i detta land?

I ungefär tre dagar har jag försökt ändra designen på det här jävla stället. TRE dagar. Det går tydligen åt helvete. Länkarna vägrar ändra färg, bilder vägrar dyka upp och bredden vägrar återgå till det normala. Jag hatar att jag inte är så kodkunnig som jag en gång faktiskt var.

Peace.

Ibland är det jobbigt att vilja ha en åsikt om allt. Jag kan liksom inte riktigt släppa saker och ting med en axelryckning och ett jaha. Jag känner ett tvång att ta ställning, och för att ta ställning måste jag läsa på och försöka ta in alla synvinklar. Min strävan efter insatthet är i och för sig en otroligt bra grund för mina journalistdrömmar, men i det vardagliga livet är det lite väl tidskrävande.

Mitt senaste ställningstagande gäller, såklart, Marcus Birro. DOCK orkar eller vill jag inte sätta mig in i denne mans liv och kan därmed inte ta ställning till om jag gillar honom eller ej. Fast där ljög jag, och det är här mina journalistiska färdigheter tryter, av någon anledning får jag negativa vibbar när jag tänker på honom. Jag delar inte hans politiska åsikter och jag delar definitivt inte hans religiösa åsikter. Punkt.

Men, anledningen till att jag ens fick för mig att skriva detta inlägg var för att jag läste detta. En krönika där Birro med egna ord vill förklara hans syn på politiken och de senaste dagarna händelser. Jag kan inte låta bli att störa mig något så OERHÖRT på hans barnsligt naiva syn på politik. Ja, jag tycker också att det handlar alldeles för mycket om pengar och makt i dagens samhälle. Jag tycker också att det låter jättefint med politiker som vågar lyfta det viktiga i livet, alltså, enligt Birro, andliga värden, familjen, Gud, hjärtlig och icke-dömande moral, kärlek, människovärden och tolerans.

Det första jag inte förstår är vad andliga värden och Gud har med politik att göra. Var det inte elva, snart tolv, år sedan kyrkan skiljdes från staten? Ska inte Sverige föreställa ett sekulariserat land?

Det andra jag inte förstår är VAD politikerna ska göra. De ska prata om familjen. Jaha... Och sen? När de har pratat om familjen och dess vikt, vad ska de göra då? Är tanken att folk ska lyssna och sedan är alla problem lösta? Och vad ska politikerna ha med relationer och kärlek att göra? Visst, det är otroligt viktigt och jag håller med Birro om att det är relationerna och kärleken som ÄR livet, men jag kan inte se hur någon politiker ska lösa mitt trassliga kärleksliv. 

Nej nu orkar jag inte mer. Birro, jag ser inga lösningar i din politik, jag ser bara en massa fint svammel.


Peace.

Och plötsligt blev jag alldeles tom. Jag har det för bra för att förstöra allt nu. Jag har kommit för långt. Får. Inte. Förstöra. Allt. Igen.

Vistas inte på en överfull krog med brutna revben. Det gör ont. Och ännu ondare dagen efter.

Dock måste jag erkänna att brutna revben är en PERFEKT icebreaker. Under ett besök på terrassen för att vila revbenen från kroppskontank träffade jag en snubbe, även han med ett brutet revben. Han hade ramlat ner från ett tak. Fick även två drinkar av några tjejer för de tyckte så synd om mig. Får väl se det som dött lopp mellan för- och nackdelarna.

Peace.

Fan. När jag precis har förlikat mig med tanken på att tycka illa om dig. Tycka att du är en idiot. Måsta du då komma och vara så jävla trevlig? Måste du då komma och vara PRECIS som förut? Som på den tiden då jag tyckte så jävla mycket om dig? Måste du då komma och säga att du tycker så jävla mycket om mig? Jag hatar att jag aldrig kommer kunna släppa dig. Jag hatar att jag aldrig kommer kunna låta dig gå. Jag hatar att du aldrig kommer gå. Jag hatar att du är fläcken som aldrig går bort.

Mitt hår är mjukare än det varit på evigheter. Insikt ett: Jag ser likadan ut på ALLA photo booth-bilder. Insikt två: Mitt hår ser faktiskt blondare ut efter jag klippte mig. Hur det gick till är ett mysterium men tackar och bockar ändå.

Peace.

Fick en du-är-vad-du-äter-liknande upplevelse idag när jag såg hur många plastpåsar jag hade i mitt rum. Fast istället för att se vad jag ätit och förstå varför jag är tjock, insåg jag hur mycket jag shoppar och varför jag aldrig får plats med alla kläder. Då vill jag inte ens tänka på att detta utesluter all second handshopping eftersom det oftast sker utan påse.

Efter operation Blond (som tydligen lyckades bättre än väntat) presenterar jag operation Silkeshår. Har under en längre tid irriterat mig på mitt otroligt vildvuxna hår så nu JÄVLAR ska det boostas och repareras och vårdas och allt annat. Steg ett blir en ägg- och olivoljeinpackning. Stinker utav bara helvete men förhoppningsvis lönar det sig i slutändan. Återkommer.

Peace.

Tror jag någon gång har berättat om katten vi snodde från våra föredetta grannar. Om inte så heter han Simon och bor numera med oss på Hamre och inte i Irsta med sin egentliga familj. Det är allmänt känt att jag, trots OTALIGA försök, inte är någon vidare djurmänniska. Nu har min och kattens relation dock utvecklats till något helt oväntat. Jag känner en viss syskonstämning mellan oss. Han är som den dryga lillebror jag aldrig fick! När jag kommer hem, trött och bitter, efter en hård arbetsdag och slänger mig på soffan med datorn på magen är han där DIREKT och retas. Jag skriker på honom att sluta men han vägrar lyssna. Jag skriker på mamma/pappa/syster att ta bort katten och någon får komma och stoppa det nalkande slagsmålet. Den enda skillnaden mellan Simon och en riktig bror är att den sistnämnda kan man slå till så den slutar, en katt får man inte slå.

Peace.

Så skör.

Som glas.

Fast stark.

Som sten.

Lögnerna studsar mot stenarna och krossar glasen.

Faller isär.

Glas eller sten?

Vad är sanning?

Efter för många lögner är det lätt att lura sig själv.

Bilderna blandas men ingen vet vad de föreställer.

Vi blandar leken och delar ut nya kort.

Börjar om.

Åh vad jag älskar mannen som skriker JAAA först när de avslöjar att Tomas Tranströmer vinner Nobelpriset. Så otroligt förlösande vrål. Får nästan rysningar varje gång jag hör den genuina glädjen. Undrar hur det kommer låta när de säger: Och Nobelpriset i litteratur går i år till Evelina Olsson.

Peace.

(hela inlägget)

Kul.

Åh! Jag blev bönhörd. Efter otaliga in- och utkopplingar, av- och påsättningar bestämde sig internet för att börja fungera igen. Tacktacktack. Nu kan mitt nördiga liv fortsätta som vanligt.

Peace.

Mitt trådlösa internet verkar ha gått ut i strejk. PANIK. Ett strejkande internet går inte alls ihop med mig nya livsstil som i stort sett går ut på att läsa krönikor, artiklar och debattinlägg på internet. Hur ska jag nu kunna följa Birro/tv4/KD-dramat? Hur ska jag kunna få reda på vad som händer bakom kulisserna på Humorgalan? HUR SKA JAG KUNNA LEVA ETT NORMALT LIV?! Det mobila bredbandet jag tvingas använda nu får mig att vilja begå självmord. Må mina böner till internetguden uppfyllas. Snarast.

Peace.

Ensam

Så väldigt ensam

Utlämnad åt världen

Den grymma omgivningen har en stärkande effekt

Skalet blir hårt som sten

Sten hackas lätt till grus

Grus är skört

Motgångarna sparkar i guret och bildar spår och inte försvinner

Den kalla verkligheten är som nålar mot min hud

Ber så hemskt jävla mycket om ursäkt för tjatigheten (egentligen inte, jag älskar att tjata och klaga) men jag ville bara påpeka att jag har så in i helvete ont i revbenen. Börjar ångra att jag inte tog mig i kragen och gick till doktorn för att antingen bli sjukskriven eller i alla fall få någon typ av smärtstillande. Men nu får jag ta min förbannade stolthet och gråta under täcket. Sucks to be me.

Peace.

Det känns felvänt på något sätt.

Som om någon har vridit tillbaka alla klockor

men inte spridit budskapet till resten av världen.

Vad hände sen?

Tar du en titt där ute för att se om det finns tillräckligt med tillgångar så jag slipper otillräckligheten

Bara en liten, liten titt om farorna är tillräckligt ofarliga för att slippa fasor

Fruktan för otillräcklighet är som fruktköttet i juicen

Antingen för mycket eller för lite

Vardagen travar på som om livet vore ett stort väntrum till dödens lokaler

Låt oss vända på timglaset och börja om

Låta sanden rinna som det vore för första gången

Låt glaset ännu en gång bli halvfullt

Göm det halvtomma glaset bakom gardinen och låt det stå där

Plocka endast fram det på regniga dagar då självömkan kan tillåtas

På varje snöfling finns det någon typ av varningslampa som blinkar misär

I takt med blinkandet förstör vi våra liv med något så fånigt som fåfänga

Jag vaknar igen när lampans sken slutar blända mina ögon

som redan sett för mycket

Började dagen med att läsa en artikel i SvD. Den handlade om hur Alliansen har format en ny generation. Om hur de socialdemokratiska idéerna inte längre är någon självklarhet. Helt enkelt om hur solidariteten bytts ut mot individualism och klassklyftor.

Kände att det lilla stycket räckte för att motivera mina åsikter om en återgång till det S-märkta samhället. Men om någon mot förmodan skulle vara intresserad finns hela artikeln HÄR.

Efter att jag, i ett försök att resa mig ur soffan, skrek mig hes av smärta påpekade mamma att jag inte kommer kunna dansa tryckare ikväll. Bra. Då vet jag. Tack mamma.