konfettikrig

Vi måste prata om ansvar

Kategori: Allmänt

(Ska bara återfå andan efter att ha läst detta. Läs, gråt tio minuter och återkom sedan till mina funderingar i frågan.)
 
Kära Lucia,
jag har några funderingar efter att ha läst ditt debattinlägg angående kvinnans ansvar i en våldtäkt. För att i alla fall försöka hålla mig saklig och något formell tänkte jag att vi skulle dela upp det hela lite.
 
1. Du skriver att många fråntar kvinnan ansvaret i vissa våldtäktssituationer. Att vi gör kvinnan till ett offer när vi fråntar henne detta ansvar. 
Det kanske bara är jag, men jag tycker verkligen att en kvinna som blivit våldtagen ÄR ett offer. Hon har blivit utsatt för ett brott. Hon har blivit våldtagen. Det du gör genom att vilja lägga ansvaret på kvinnan och frånta henne rollen som offer är att förminska henne ännu mer. Du begraver henne i ännu mera skam. Du fråntar henne rätten att säga: "Stopp! Jag blev våldtagen. Jag blev utsatt för ett brott och har rätt att få någon form av upprättelse!".
 
2. Du tycker att när två för varandra främmande människor är kroppsligt intima så får kvinnan direkt ett stort ansvar. Du tycker att "...om man en gång har gett sitt medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir." Med andra ord tycker du att om jag hånglar med en kille får jag skylla mig själv om jag blir våldtagen, jag har ju liksom bjudit in till kroppslig intimitet och som du säger, då "... kan det blir väldigt svårt att hantera situationen". 
Jag blir helt stum. Det kanske är jag som är någon typ av övermänniska, men om jag skulle hångla med någon på krogen och på eget bevåg börja ta hen mellan benen, varpå personen säger att den inte vill, vet du vad jag gör då Lucia? Jag slutar ta personen mellan benen! Men som sagt, det kanske bara är jag som inte tycker att det är en speciellt svår situation att hantera.
 
3. Du föreslår att kvinnan ska ta makten och ansvaret genom att ha vissa regler hon följer när det kommer till kroppslig intimitet och dejter. Dessa regler ska klargöras för mannen så han i förväg vet vad han får och inte får göra.
Liten praktisk fråga bara; hur ska dessa regler berättas? Borde jag ha dem nedskrivna så jag kan plocka fram en lapp och läsa upp mina sex-regler någon gång under förspelet. Eller det kanske är smartare att ta det tidigare. Annars har jag ju redan bjudit upp till dans och vi kan hamna i en sådan där svårhanterlig situation. Eller vänta. Jag kan ju skriva dem i min profil på valfritt socialt medium. Där kan det ju stå typ: "Hångel, petting och 'vanigt' sex – okej efter att vi pratat med varandra minst 45 minuter. Matsex om det inkluderar grädde (helst vispgrädde, det är godare) men absolut inga nötter eller bananer. Drar en skarp gräns när det närmar sig min lilla stjärt. Den får du inte röra." Skulle då en killa spana in mig kan han enkelt leta upp mig på valfritt socialt medium och är det så att han absolut måste ha sex där nötter förekommer så får han spana vidare.
 
ELLER! Och nu tänker jag bara helt fritt och bananas, så får männen helt enkelt ta och lära sig att ett nej är ett nej. Och det gäller även om han redan hunnit stoppa in kuken i fittan. För livet är inte alltid svart eller vitt och tydliga gränser. Ibland följer man med en killa hem från krogen för han verkar skön osv men efter ett tag kanske man ändrar sig. Man vill inte ligga med snubben längre trots att man följt med hem och hånglat och flåsat något i örat. Jag vill i alla fall att kvinnan då ska ha rätt att säga "Nej, vet du vad, jag är inte sådär dunderkåt längre och skulle vilja bryta här." UTAN att mannen ska få fnatt och hänvisa till att han inte fått veta reglerna innan. 
 
4. Till sista vill jag bara prata om det där du tycker om att genom att ta ansvar betyder det att man återtar makten över sitt liv och erkänna att man ibland gör misstag som kan leda till traumatiska konsekvenser. Det ENDA du gör genom att säga så, hur mycket du än vill skilja på ansvar och skuld, är att du lägger så sjukt mycker mer skuld på en våldtagen kvinnas axlar. 
 
Okej. Det var allt för nu. Hoppas att du någon gång i ditt liv kanske kommer på bättre tankar i ovan nämnda ämne.
 
Med vänliga hälsningar
Evelina

Det handlar om mig

Kategori: Allmänt

Det var som att någon hade krypit in i min hjärna och skrivit ut de tankar jag själva aldrig lyckas få fram utan att jag känner mig fånig och tar tillbaka allt. Och det kändes så jävla skönt att det stod där. Att det hade ett namn och riktiga, vettiga, smarta människor hade skrivit om det. Någon har liksom tagit det på allvar. Den där oron och ångesten jag känner över de mest banala sakerna, det hade någon formulerat som något verkligt.
 
Och jag vet att det låter så himla hypokondriskt att diagnostisera sig själv, men i en så luggig värld som psykisk ohälsa verkar vara har något aldrig känts så tydligt. För den där känslan som jag försökte förklara för psykologen men liksom inte gick att förklara för det kändes så töntigt, den stod ju där. Mitt framför mig. 
 
Och jag har aldrig blivit så glad över att förstå att något är på riktigt fel på mig. Det är inte bara jag som borde skärpa mig. För det har ett namn.