Jag älskar känslan av glädjen som kommer krypande tillbaka. Som skamset står där och ber om ursäkt för att den gav sig av. För att den lämnade mig igen. Jag tar emot den med öppna armar och stoppar tillbaka den där den hör hemma. Där inne i min kropp där den ligger och sprider pirrande värme. Jag avvaktar ett tag med att vänja mig vid dess återkomst. Vill liksom inte bli besvikan om den skulle ge sig av igen. Testar att le lite och känner om det är för ansträngande. Funderar över huruvida jag skulle orka svara om någon ringde. Om jag skulle vilja prata eller om det mest skulle kännas som ett måste. Idag kom den tillbaka. Känslan av att jag vill ringa någon och prata om ingenting. Det kändes inte längre jobbigt att boka in saker att göra. Och det är jag så sinnessjukt glad för. Jag tror jag är tillbaka.
Måndag. Åtta timmars sömn på två dygn. Jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Trött, förvirrad och likgiltig. Misstänker ändå att detta kan vara den där avgörande dagen. Dagen då jag antingen älskar eller hatar dig.
Och precis när jag trodde det var över kommer du och rör till allt igen. Tror jag varit det mesta i kväll/i natt/i morse. Jag har varit glad. Jag har varit lycklig. Jag har varit arg. Jag har varit kär. Jag har vara hjärtekrossad. Jag har varit uppgiven. Jag har varit förvirrad. För det mesta det först- och sistnämnda. Kaoset i mig blev för mycket till slut. Jag klarade inte av tanken på att vi skulle vakna med varandra och inte veta vart vi står. Ärligt talat vet jag inte vart jag vill ha dig längre. Det skulle vara så mycket lättare om folk slutade påpeka hur bra du är, egentligen. Slutade påstå att ett vi är bra.
En heldag i Stockholm till trots kom jag hem med en ynka påse innehållande en ynka kjol med en prislapp på ynka 129 kronor. Och jag som var beredd att göra av med hela lönen på en och samma dag. På riktigt. Men icke. Funderar skarpt på att investera pengarna i en hellyckad drinkkväll med Bellsur istället. Keep'em coming! Sen alltså. Måste ta mig ner på stan först.
Tror jag fick lite av mitt liv tillbaka idag. Tror jag kände genuin glädje för första gången på vad som känns som en evighet. Har kommit på att jag önskar mig en tankeläsare i julklapp. Någon som kan förstå mig utan att jag ska behöva förklara och som sedan kan sprida det vidare. Det blir liksom för svårt att göra sig förstådd när ord inte räcker till och inte ens jag själv vet vad som händer. Det enda jag vet är att det är för mycket och jag tycker inte om det.
Tappar bara mer och mer respekt för Robert Gustavsson. Bilden av "kvinnans hjärna" låg under Roberts Roliga Bilder på hans hemsida. Får nog säga att den var droppen. Speciellt med tanke på att han med största sannolikhet skrockade ett "Hehehöhöö, det stämmer fan." när han såg den. Robert, du är inte vad du en gång var, och kommer ALDRIG att bli det igen.
Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Insikten om att jag tappat bort mig själv blev för mycket. Jag är för trasig för att kunna stå själv. Det är så mycket lättare att ta stöd av någon annan. Men jag måste limma ihop bitarna själv. Bit för bit. Bli hel. Ensam.
Det finns för många idioter i världen just nu. Och med världen menar jag främst mitt liv. Längre än så orkar jag inte tänka idag. Att se dig med henne gör så ont. Men jag vet. Jag har vetat hela tiden. Det är bara det svarta på det vita som sticker så i ögonen. Imorgon ska jag radera dig ur mitt liv. Imorgon ska allt bli bra igen.
Fan. Det finns ett tänk-om som jag nog aldrig kommer kunna släppa. Jag vet att jag gjorde allt, och jag trodde det skulle räcka. Att det skulle besvara frågan och att det sedan var upp till tiden att läka alla sår efter dig. Ibland funderar jag på att bara sluta tänka och låta det ske. Se vad som händer och ta konsekvenserna då. Men frågan är om det är värt det. Värt ångesten. Har misstaget jag ska lära mig av redan begåtts? Eller måste jag göra om det? Hur som helst funderar jag fortfarande på om vi kankse trots allt var gjorda för varandra. Du och jag.
Efter att ha kickat igång mig själv med te och ipren försökte jag ta tag i storstädningen. Som vanligt fastnade jag i fosterställning på den nybäddade sängen (kommer sällan längre än till just sängbäddningen) med den senaste Filip och Fredrik podden på högsta volym. I den nämndes Brigth Eyes och jag började nästan gråta direkt. Fosterställningen var ju liksom redan där. SÅ många gånger jag har gråtit till ljudet av Bright Eyes. Dock tror jag att jag oftast befann mig i en hög på golvet då. Fråga mig inte varför. Tyckte väl inte jag var värd sängen. Funderade på att leta upp mina Bright Eyes-plattor men kom fram till att nog är för labil för att ens se omslagen. Det gömmer sig för många mörka minnen i dem. Tillät mig dock att lyssna på First day of my life och jag älskar-älskar-älskar fortfarande den låten av hela mitt hjärta. Jag älskar naiviteten och önskar så innerligt att jag någon gång kan få se dig i ögonen och säga att jag är glad att jag inte dog innan jag träffade dig. Sedan råkade jag även lyssna på Lua en sådär tre, fyra, fem gånger och nu vill jag återigen bara gråta. Nog så.
Frågan är om det är du eller jag som är idioten. Jag som trodde på det, fast jag vet att det alltid går åt helvete. Eller du som lät mig tro det. Som såg mig i ögonen och log ditt jävla leende. Som lät mig sova på din arm. Du. Är. En. Idiot. Och med idiot menar jag någon som inte vill ha mig.
Ensam och övergiven i ett nedsläckt hus lyssnar jag på sånger om olycklig kärlek och dricker vinet jag tänkte spara tills imorgon. Jag kanske är idioten ändå.
Och så blev det fredag även denna vecka. Trodde jag fan inte. Men TJI fick jag. Jag har feber och hosta men ingen röst. Man kan ju inte få allt. Värm mig.
"Det är hög tid för ett tankeskifte när det gäller äldre personer i samhället." Citat av Maria Larsson, barn- och äldreminister, innan Caremaskandalen. Undrar om hon gillar det nya tankesättet även när hon blr gammal. Äldre. Räcker så.
Vaknade i panik mitt i natten av att jag inte kunde andas. Jag frös så mycket att jag hade begravt mig under täcket och skakade så jag höll andan. Mina feberdrömmar handlade om intryckslösa teatrar med glitterram. Detta kan med andra ord bli en intressant, men mest troligt en förjävlig, dag.
Och DÄR gick dygnets sista ipren ur kroppen och huvudet började återigen dunka som om vore det ett högstadiedisco. Om ändå så vore... ÅH! vad jag fnissar inombords åt min otroligt fyndiga formulering. Funderar på att trotsa varningstexten och trycka i min en ipren till. Eller kanske en alvedon? Tror inte jag fyllt den kvoten ännu. Förlåt lever, jag ska bättra mig.
JAAA! Mitt paket har kommit. Mitt paket har kommit. MITT PAKET HAR KOMMIT! Västen var lika fin som jag hade tänkt mig och byxorna, BYXORNA, de kan vara det finaste jag sett i hela mitt liv. I alla fall det finaste som suttit på mina ben. Kanske det tightaste också. Tur för mig att jag har en så förbannat snygg rumpa då. Och snyggare ska den ju bli, med hjälp av mitt rykande färska gymkort. Tänka sig att lite kläder och min egenlagade spenatpasta skulle kunna få även denna ynkliga dag att glimma. NU: Lyssna ifatt på tankesmedja och kanske, men bara kankse, lite storstädning.
Kontaktade jag just min plan C? Eller var det B? Spänningen inför min framtid är OLIDLIG. Men mest av allt vill jag bara bort bort bort. Bort från dig och all förvirring. Bort från all trasighet. Vill jag bort från dig också? Jag tror tyvärr inte det.
Jag tror det här kommer bli en av de där sömnlösa nätterna. Det finns för mycket ångest i min kropp för att jag ens ska våga sluta ögonen. Den bubblar i mig så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tänk att det ska vara så svårt ibland. I övrigt ska jag nog sluta äta jätteräkor. Känns bra just nu.
Fan vad jag hatar att jag älskar att träffa dig. Jag hatar att mina känslor för dig finns kvar. Jag hatar att du finns kvar. Jag hatar att du alltid verkar finnas kvar. Jag hatar att dina vänner vill att det ska vara vi. Jag hatar att ett vi är så naturligt. Jag vill ju bara hata dig. Det skulle vara så mycket lättare då.
Jag vill kunna dra bort min hand när du tar det. Jag vill skrika åt dig hur mycket du sårat mig. Hur ont det gjort. Hur mycket jag gråtit över dig. Att jag träffat någon så mycket bättre. Någon som inte sårar mig. Någon som faktiskt vill vara med mig och ingen annan.
Men jag kan inte. Varje gång jag ser dig är det som hela världen försvinner och det finns bara du och jag. När jag har dina armar runt mig är allt som det ska. Fast det är fel. Så otroligt fel. Det kommer aldrig bli du och jag. Och jag hatar det. Jag hatar att veta det men ändå låta dina armar vila runt min midja.
Det enda jag vill är ju att kunna hata dig. Snälla, kan jag inte bara få hata dig?
Det finns få saker som är så skrattretande som småflickor som klätt upp sig till TÄNDERNA för att gå på stan. Kortaste klänningen på, helst barbent fast det är svinkallt, löshåret på plats, tror de, smink direktplockat från en drag queen och garderobens högsta och smalaste klackar på fötterna. Det sistnämnda är nog det värsta av allt. De har klätt upp sig för att gå på stan, GÅ på stan, men istället stapplar de fram som om de klubbat konstant i en vecka. Roligast med hela outfiten är den vita prislappen som täcker hela skosulan på deras svarta high heels. Lyser starkare än kattögon i mörkret. Synd att de promt måste ha så smala klackar, den täcket inte deras enda modemiss...
Jag är inne i ett extramt shoppingstim. Det enda jag tänker på är vad jag vill köpa härnäst. Vad som saknas i min garderob och vad som skulle kunna putta mig upp för backen jag verkar springa i. Gårdagens tröjor gjorde det tydligen inte så lägger allt mitt hopp på dagens skörd. Men imorgon hade jag tänkt ta fredag så det ska nog bli en bra dag.
Kan inte den där jävla skiten som bor i min kropp bara lämna mig?! Jag känner mig som en enda stor bakterie. En virusdränkt bakterie med inflammation i hela kroppen. Det gör ont och värker och bultar och rinner och kliar och jag vill bara sova till det går över.
Det bästa med att sova själv är att jag får behålla båda täckena på mig och inte på golvet eller andra sidan sängen. Det sämsta är att det ändå är för kallt.
Du frågade en gång hur människor kunde förstöra sina liv när de hade det så bra. Det lät så fint när du viskade det i natten. Det ska få stå med i min bok för fina sägningar.
Jag blir så sinnessjukt trött på mig själv att jag inte bara kan släppa saker ibland och låta det bli som det blir. Det tar så lång tid att planera saker och ting i mitt huvud att jag är helt utmattad innan jag ens hinner genomför mina planer. Livet är nu Evelina, du kan vara död om en kvart. Herregud, nu pratar jag om mig själv i tredje person.
Men imorgon är det fredag vilket betyder fredagsöl vilket betyder underbar dag. Så, då var det sagt.
I paniktider får jag ofta för mig att jag måste förändra något. Helst nu och stort. Under en period roade jag mig med att klippa håret, alternativt göra dreads på mig själv. Ibland räcker det med ett nytt nagellack på naglarna eller bara att testa lite kläder så blir det bra och jag känner mig levande igen. Idag däremot, samlade jag mod och gjorde det jag funderat på att göra länge, länge. Jag klippte av mina festivalarmband! Efter första klippet fick jag total panik, men då var det redan försent.
Så nu sitter jag här. Ensam och övergiven och med extrem identitetskris. Vad kommer hända nu? Kommer mitt liv ta en helt ny vändning? Åt det bättre eller sämre? Har armbanden bringat mig tur eller otur under alla dessa år? Vågar jag sova själv utan dem? Eller är det utan dem jag aldrig mer kommer behöva sova själv? Den som lever får se, och jag hoppas jag överlever även utan mina älskade festivalarmband.
När jag tänker efter är det helt otroligt hur mycket det kan få plats i en hjärna. Så många tankar som ligger och skaver mot varandra. Bland annat är min hjärna proppfylld av fina sägningar. Meningar eller enstaka ord folk någon gång sagt och som fastnat i mitt huvud. Ibland funderar jag på att skriva ner alla sägningar. Som en liten citatbok jag kan plocka fram när jag behöver läsa något fint. Måste köpa en ny anteckningsbok.
Återigen är det nu du ska få mig att tänka på annat. Det är nu du ska ligga på platsen bredvid mig, den som är din, och säga något som jag skrattar åt och så är alla bekymmer ur världen.
Jag vet inte om det är jag som älskar att se tecken, om någon i den här staden verkligen vill att jag ska flytta eller om universum faktiskt försöker få mig att inse att får jag chansen så bör jag flytta till Malmö. Staden dyker för i helvete upp överallt! På radion, i tidningen, på reklam, på lappar, ÖVERALLT!
