konfettikrig

Idag är jag inte här för att klaga. Även om jag skulle vilja. Galen bilresa. Jag är chockad att jag lever. Linnéa släpper väder och Bea skrattar så hon håller på att köra av vägen. De tre dagarna i Uppsala är över och jag är glad att jag bor här och inte där. Stelare kontor får man leta efter. Chefen. Cirkus 25 år och har tagit över efter pappa. En pappas pojke med andra ord. En rik pappas pojke. Tänk en tydisk försäljare som tror att han är bättre än han egentligen är, och där har vi honom. Backslick, kostym tjock (fast han nog inte vet om det), en meter långa blanka skor, plutande läppar och en obefintlig haka. Det var liksom bara en ballong. Han gick runt där med sin kaffekopp och tyckte att han var allämnt bäst. Äckel! Bör tillägga att han inte var den värsta på stället. Nejnej, det var naturligtvis en kille som gick samma utbildning som oss. Satt också på Uppsalakontoret, tyckte också att han var betydligt bättre än han egentligen var (MEN STÄLL DIG UPP OCH UTBILDA SJÄLV DÅ OM DU NU ÄR SÅ JÄVLA BRA!). Skallig var han också. Och hade äckliga sår i nacken. Så äckliga att jag inte kunde sluta titta på dom. Åh jag spyr vid bara tanken på honom. Allt han sa var så oerhört självklart och rätt. Tyckte han. Ingen annan. Efter varje skämt han sa (vilket inte var få och jag skulle knapp vilja kalla det skämt) skrattade han åt sig själv. Ingen annan. Möjligtvis något hånskratt. Jag vill bara dö när jag tänker på honom så nu släpper jag det. AAAH: Det skulle ta hela dagen att beskriva alla jobbiga människor där och mina hatkänslor för dem så jag släpper hela grejen och tackar för att utbildningen är över och förbi. Det enda jag kommer sakna är det gigantiska paketet. Mmmmmmmmmmmmmmmmmm.

Peace.