konfettikrig

Jag kommer aldrig lära mig förstå mig själv. För tio minuter sedan kände jag för att gräva ner mig under täcket för alltid så folk skulle slippa se mig och jag skulle slippa se dem. Men så hör jag en halvdålig låt av Wille Crafoord och det där high five livet pirret är tillbaka. Kaffet smakar plötsligt godare än förra koppen och lamporna jag släckt för att göra det lika mörkt som i mitt huvud tänder jag igen för det är ju lördag och jag ska träffa världens bästa människor om några timmar och vi ska dricka vin och dansa på borden så hur fan tänkte jag när jag ville begrava mig under täcket? 

 

Iband blir jag tokig på svängarna i mitt inre. Jag hinner liksom aldrig landa. Men jag tror jag vänjer mig lite mer för varje sväng. Och det är nog just de kontrasterna som gör mig till mig.