konfettikrig

I år var det fyra år sedan jag tog studenten. Fyra år sedan jag sprang ut på trappan och sjöng om studentens lyckliga dar och dansade och skrek på ett flak medan det åkte varv efter varv runt staden och hånglade på dansgolvet med andra människor som tror att de är bäst i världen för en dag. Och fast det är fyra år sedan jag gjorde allt det där får jag alltid samma panik när dagen kommer. Kontrasterna blir aldrig så stora som när de vitklädda och fulla människorna står där och skriker att de är kungar för en dag, och jag står bredvid och bara får titta på. Aldrig får jag sådan panik över att missa något. 

 

Jag klarar liksom inte av att bara nöja mig med att jag har det bra. Jag måste veta att jag inte kunde ha det bättre. Och det kan man ju nästan alltid. Och därför får jag panik. Jag får panik över tanken att jag kanske inte lever så mycket som jag kan.