konfettikrig

Okej. Vi måste prata om det här med folk inom vården som vägrar göra sitt jobb. Om det här med preventivmedel och dess biverkningar. 

   När jag var typ 16 år samlade jag mod och gick till Ungdomsmottagningen för att få p-piller. Efter några korta frågor om mitt sexliv och högt blodtryck i släkten fick jag de piller mina kompisar åt eftersom jag frågade om jag kunde få dem för att slippa få mens. Frid och fröjd och blodfritt tänkte jag. Jo absolut. Blodfritt kanske men då fan inte frid och fröjd. 

   Och år efter år gick jag tillbaka till umo, sa att jo ja, de funkar väl bra och fick ett nytt recept. Och vem är jag att klaga. Jag var ju blodfri. Min högsta dröm sen den jävla mensen började.

 

Så hoppar vi en sådär sex år fram i tiden och jag åt fortfarande samma piller. Gick till en läkare för att reda ut min trassliga hjärna. Fick tabletter för att hjälpa den på traven. Frid och fröjd och problemfritt tänkte jag.

   Men nejnejnej. Nedstämdheten finns fortfarande där. Inte alltid som tårar och panik. Men som en dimma av likgiltighet. Som en ständig vilja att rycka på axlarna. Som en påminnelse om att det är jobbigt att le. Och hur hänger då detta ihop och varför gör det mig så arg? Jo. För ingenstans på vägen har någon berättat för mig om sambandet. Absolut, jag har läst "nedstämdhet" i listan över biverkningar, men där har jag läst så himla mycket.

   Under alla dessa år som jag ansträngt mig för att vara glad vissa dagar samtidigt som jag fått recept efter recept förnyat har ingen, INGEN, nämnt något. Förlåt. Men en barnmorskas jobb går bland annat ut på att hjälpa mig att hitta ett preventivmedel som passar mig. Hur kan man då missa den lilla detaljen att fråga hur jag mår? Hur kan man skriva ut ett recept till en vilsen 16-åring som inte vill ha mens utan att ställa några vettiga frågor?

   Och hur kan en läkare inte fråga en 22-åring om hon använder något preventivmedel och föreslå att byta det innan hen skriver ut antidepressiva?

 

Jag blir bara så jävla arg.