De säger att kärlek ska vara enkelt. Att det bara ska vara rätt. Jag tror de har fel. Hur skulle något som betyder så mycket. Som är så mycket. Hur skulle något som är så svårt och kan göra så ont, kunna vara enkelt? Någon sa någon gång att jag verkade tro att kärlek är det som hela tiden är på väg bort från mig. Att det var fel. Att kärlek var det som stod kvar. Jag förstår vad han menade. Men jag vet inte om han hade rätt. Jag vet inte om kärlek för mig är det som är på väg bort, eller om min kärlek alltid bara varit på väg bort.
Jag tror det är därför jag är beredd på en kniv i bröstet varje dag. Varje morgon jag vaknar bredvid dig är jag beredd på att det är den sista. För min kärlek är alltid på väg bort. Det har den alltid varit. Men den kanske inte alltid behöver vara det. Vore ju så trist om det var så. För inget gör mig så glad som när jag får somna på kvällen och veta att vi i alla fall får en natt till.
Och precis då spelar de Håkan Hellström på radion. Och han skriker åt mig att jag kan inte fånga dig. Och att jag inte ska bryta ihop nu. Och att allt bara är falskt och bedrägeri. Det kanske det är. Jag vet inte. Bara du fattar att jag inte bryr mig om det i så fall. Bara du inte gör såhär mot mig.
Ni vet när det känns som hela ens liv gått från att förvaras i en liten liten ask i ett låst skåp längst in i ett övergivet hus, till att spelas upp på en bioduk för alla att beskåda. Ibland är det ren panik. Ibland är det så jävla skönt att slippa ljuga. Och jag vet inte om det är därför. Eller för att det är vår. Eller för att jag valde bort det som verkade vara så rätt men visade sig vara så fel, och fick det som skulle vara så fel men nog visade sig vara ganska rätt ändå. Men det känns bara så himla bra just nu.
Ibland brukar jag, bara för att testa, sätta på någon Bright eyeslåt. Det finns då två alternativ. Antingen hamnar jag på den mörka plats jag förknippar med Bright eyes. Jag kastas tillbaka till 2006, i fosterställning på golvet i mitt gulmålade flickrum och i CD-spelaren spelas den nyköpta men nästan sönderspelade Bright eyes-skivan. Eller så inser jag hur jävla långt bort allt det där är. Hur jag kan lyssna på samma låtar men inte känna samma känslor. Hur jag tycker synd om mitt sextonåriga jag som hade för mycket känslor för en så liten människa.
Idag. Nu ikväll, vill jag krama mitt sextonåriga jag och viska att det blir bättre. Trots att det kommer komma dagar då det blir svartare och svartare när hon inte tror det är möjligt att gräva ner sig mer. Men det kommer komma så himla många ljusa dagar. Hon kommer ha så kul, träffa så bra människor, bli säkrare på sig själv, hitta någon typ av plats i livet. Hon kommer bli för kär och för krossad. Hon kommer hata sig själv och resten av världen. Men jag skulle också säga åt henne att genomlide det svarta. Ta det. För utan det skulle hon inte sex år senare vara den hon är. Hon skulle inte veta att hon är så jävla stark som orkar ta sig ur skiten gång efter gång.
Hon skulle inte veta att hon sex år senare kan lyssna på samma låtar utan att ligga i fosterställning och gråta tills det känns som hela ens inre ska försvinna.
Det är det här som alltid skrämmer mig. Att vara så beroende av någon annan. Att inte kunna kontrollera allt själv. Ligga sömnlös och inte veta om jag är totalt dum i huvudet. Tre ord skulle räcka för att slå mig till botten. Och det finns inget jag kan göra. Tre andra ord och jag svävar på moln. Hela min hjärna skriker åt mig att inte ge bort mig själv. Men jag ger bort vad som helst för att få sväva på moln.
När jag kom hem efter fem veckor i Thailand och Malaysia och var arbetslös, brun och fattig fick jag jobb som brevbärare. Alla sa att jag var för klen och aldrig skulle klara det. Jag trodde på dem och tänkt att jag stannar under upplärningen och sen skiter jag i skiten och lever på hoppet. Men så blev det inte. Jag var envis som fan och cyklade och sprang i alla trappor och hittade till gator jag inte visste fanns.
Den sommaren förändrade mitt liv lite. Jag fick tillbaka Olof, en vän jag förlorat någonstans på vägen mot vuxenlivet. Jag träffade nya vänner. Som Alexandra. Som har lika mycket beslutsångest som jag, är lika dålig på att svara på sms, som har liknande drömmar och mål som jag har, som tänker som jag gör på så himla många plan. Jag blev kär. Två gånger. Jag blev krossad. En miljon gånger. Eller vad fan, kär och kär. Inte fan vet jag vad det var men jag tyckte om dem på något jävla plan.
Alla torsdagsöl i eftermiddagssolen på någon uteservering med Olof. Alla finfredagar med Alexandra. Alla förstafredagar. Alla fuckingfinfredagar. Alla tysktisdagar med Joel och Alexandra och bröd. Och fan vad alla dagar var något sepciellt. Highfivedagar. Och sista dagen. När jag och Alexandra slutade båda två och hon skulle till Södertörn och jag till Malmö och vi kammade i samma hage och hade discokula och alla var tvugna att dansa. Och vi bjöd på frukost och fika och drack öl innan dagen var slut.
Hur tråkigt man än kan säga att själva jobbet var hade jag så jävla kul under de år jag jobbade där. Jag vill inte vara brevbärare för resten av mitt liv men jag vill ha så kul och jobba med så bra människor som jag jobbade med då. Och det känns fan lite konstigt att veta att jag inte kommer jobba där i sommar. Att jag kommer sitta på en tidningsredaktion och redigera och skriva de rubriker hela Eskilstuna kommer hata.
Men fan vad jag saknar torsdagsölen och finfredagarna.
Ni vet när man bara känner att folk har en bild av hur man ska vara. Och utan att tänka sig för gör man allt för att leva upp till den bilden. Man vill ju inte göra någon besviken. Tycker du jag är dum i huvudet? Jag frågar något jag redan vet svaret på. Tycker du jag är hon glada tjejen som skiter i allt? Jag gör något sjukt och skrattar åt hur andra reagerar. Tycker du jag är hon svarta och svåra? Jag säger något kryptiskt om mitt bagage och att jag inte vill prata om det. Tycker du jag verkar intelligent? Jag säger något om mina teorier om olika intelligenser och att det inte går att mäta. Tycker du jag verkar social och pratig? Jag pratar med allt och alla. Eller den blyga? Jag sätter mig i ett hörn och väntar på att någon pratar med mig.
Jag är så jävla less på att försöka anpassa mig för att inte svika någon bild av mig. För vet ni vad? Allt det där är jag. Och det är soliga vårdagar som dessa som får mig att fatta att jag inte behöver anpassa mig. Soliga vårdagar som dessa får mig att bara vilja skita i allt, fast på ett bra sätt, och fatta hur jävla bra allt är. Det är sol. Jag har en axel att sova på. Jag har så jävla bra människor i mitt liv. Jag gör mitt. Jag har fått tillbaka mitt pirr.
Åh mitt pirr. Det där frusterande, älskade pirret jag aldrig vet vad det betyder. Det känns bara bra. Det är svårt att andas men inte för att det gör ont utan för att varje andetag bara pirrar så mycket. Hur piss allt än kan vara ibland så är det värt allt för det där pirret. För jag vet att när jag mår dåligt, mår jag riktigt jävla dåligt, men när jag mår bra, då finns det fan ingen som mår bättre. Och det är värt allt.
Det var valborg och det var sol och vi satt ute och de tävlade och vi drack och rökte och blev fulla vid lunch och jag fick panik och det gick över och vi grillade och drack mer och satt ute och frös men det var konfetti överallt så det gjorde inget och vi gick till mig och drack mer vin och släppte in random folk och alla hade mustasch och jag blev arg men jag kan inte vara arg på dig så jag blev glad och dansade till gamla låtar och alla försvann och jag gick och sov och det var valborg i Sundsvall tjugohundratretton.
Jag skulle på arbetintervju i fredags. Alla frågade om jag var nervör. Mitt svar var alltid att jag var mer nervös över vad jag skulle ha på mig. Det betyder så jävla mycket för mig. Det är allt jag har. Allt som är jag. Jag hade sån ångest över om jag skulle vara blommig eller svart eller om det var för kort och för mycket ben eller för lite personlighet att jag var beredd att skita i allt och stanna hemma för inget kändes bra.
Och jag hatar mig själv för jag ser mig i spegeln och tänker att jag ser för smal ut och de kommer tro att jag är sjuk och inte vilja ha mig för det kommer bli problem och jag klär på mig något så jag ska se större ut och jag ser mig i spegeln och ser stor ut och mår dåligt över det men behåller det för jag vill inte att de ska tro att jag är sjuk.
Och jag vet att det är sjukt att jag tänker så. Jag har insett det. Det påverkar mig för mycket. Men ibland känns det som det är allt jag har. Och har jag inte det har jag inget.
Den hatkärlek jag har till denna stad finner inga gränser. Jag hatar den på så många plan. Det finns så mycket här som förstört mig. Som krossat mig. Så många människor. Så mycket hat. Så många blickar. Så mycket skicksnack. Så många rykten. Som jag har hatat den. Och alla i den. Som jag har älskat den. De som förtjänat det. De är få. Men de finns där. De finns här. I den stad jag inte längre vet om jag ska kalla hemma eller borta.
Jag är så jävla kluven när jag går på gatorna. Vet inte om jag ska gömma mig eller ta plats. Vill inte träffa någon men vill att alla ska se mig. Vill inte att någon ska tro att jag lever kvar här i det fack de placerade mig i. Vill att de ska se att jag gått vidare. Gör min grej.
Vet inte om jag vill att de ska se vad de gjorde med mig. Hur de krossade mig. Vill skrika åt dem att de inte vet hur det känns att stå med ett rakblad mot handleden och vara beredd att avsluta allt. Det var alltid min dröm. Att någon gång möta dem och betätta vad de gjorde med mig fast de inte hade någon aning. Ge dem dåligt samvete för livet. Det är ändå ingenting mot vad de gav mig. Alla ärr de skapade. Ärren som bleknade på utsidan men ständigt brister inuti.
Men det finns så många bra här också. Och jag vill aldrig förlora dem. Det var tack vare dem jag inte anväde rakbladet till mer än att skapa ytliga sår som tog över smärtan för stunden. Och jag hatade mig själv för varje gång jag ville fly för det kändes som jag ville fly från dem.
Jag ville bara fly från den här staden. Från de som inte förstod mig. Från de som krossade mig. Inte från er.
Den sextonde mars skrev jag en opublicerad text om att jag under de två veckor jag skulle vara i Västerås tänkte försöka bringa någon form av ordning i mitt liv. Jag trodde då att den ordningen såg ut på ett sätt. Jag skulle bara hem och se till så det blev så. Så blev det inte. Det blev tvärtom. Jag hatar när saker blir tvärtom. Så mycket att jag älskar det.
Det som skulle sluta i ordning slutade i absolut kaos och jag visste ingenting. Jag visste inte vad jag gjorde på ett kallt kakelgolv eller nedbäddad i landstingets lakan. Jag visste inte vad jag gjorde stirrandes i taket om nätterna eller bredvid dig. Jag visste bara att det var fel. Och var jag skulle vända mig. Var jag ville vara.
Så jag åkte hem till Sundsvall och hem till någon annan. Slutet på en oordning. Början på en annan.
Vissa dagar är värre än andra. Idag är en sådan dag då jag mot alla odds känner mig ganska stark. Känner mig glad och typ lycklig eller något trots att jag råkade bryta ihop lite när jag stod i duschen och kom på mig själv med att vara på väg ut till brandstegen för att ta en nedlugnande cigg helt naken. Men jag bet ihop och stannade kvar i varmvattnet och lät helt enkelt bli att titta på mig själv.
För jag vet att jag har in i helvete fel. Jag VET det. Och jag vet att alla skulle tycka jag var totalt fucked up och sjuk i huvudet osv. Men det här jävla samhället och dess ideal alltså. Och NÄ jag skyller inte ifrån mig bara för att skylla ifrån mig. Det är bara så himla himla fel. Och jag är så in i helvete trött på det. Trött på att bli påverkad av det. Trött på att se andra påverkas av det.
Och idag råkade bli en sådan dag då jag gick från panikångest till lycka till panikångest till styrka för jag vet att jag har så jävla rätt. Jag vet att det finns så jävla mycket att göra bättre i det här samhället och jag vet att jag vill vara en del av att göra det.
Så kan vi bara skita i alla skan och måsten och borden och bara vara så halvdåliga, halvfula och halvdumma som vi är? Tackaaar.
Det är något med att leva i den riktiga världen. Jag klarar inte av det. Jag lever i egna små bubblor istället. Bubblor där livet är som parallella universum. Blandas livet från en bubbla med en annan blir det kaos. Och jag vet inte vilken bubbla som är den riktiga.
Bubblan i Västerås är så svår att kombinera med Sundsvallsbubblan. De kräver så mycket tolkning för att förstå varandra. Så jag kryper längre in i Sundsvallsbubblan. Kurar ihop mig och gömmer mig. Jag tror jag trivs bäst i den bubblan just nu. Den är bara min och jag har en plats i den.
Jag ska bara se till att hålla mig kvar. Inte spräcka bubblan. Jag har så lätt för att spräcka bubblorna precis när jag börjar trivas.
Jag vet inte om det är värt detta fram och tillbaka. Jag vet inte om det är värt tårarna. Jag vet inte om det är värt tiden. Jag vet inte om det är värt tankarna. Jag vet inte om det är värt ångesten. Det ska ju vara enkelt. Det ska ju vara självklart. Men tänk om det är självklart. Tänk om det bara är jag som har lite för fullt i huvudet just nu för en till att tänka på.
Du kommer alltid vara pojken från förr som alltid kommer tillbaka igen. Men. Jag vet inte om det är för sent. Eller för tidigt.
Ni vet den där soffan. Den man suttit i så många gånger. Den man skrattat i, dansat i, gråtit i, sovit i, druckit vin i, blivit för full i. Jag älskar den soffan. För sitter jag i den soffan vet jag att jag har de allra bästa människorna omkring mig.
När jag längtar hem är det ofta den soffan jag längtar efter. Att få sitta där med de där människorna som är som jag fast absolut inte. Och det gör liksom inget om samtalen blir alldeles för jobbiga för när det som måste sägas sagts är det så lätt att skratta igen i den där soffan.
Igår fick jag äntligen sitta i den soffan igen och dricka vin och skratta och prata och det gör inget att det ligger en hund bredvid mig och äter en morot för fast jag hatar hundar och speciellt när de äter mår jag så bra av att sitta i den där soffan med de där människorna.
Jag dricker bränt kaffe som blivit lite för kallt och försöker landa igen. Efter en veckas redaktionsöving och skola åtta till elva nästan varje dag längtar jag efter sömn. Men jag kan inte låta bli att älska känslan av att vara så upptagen med roliga saker att hjärnan inte har en sekund över till att tänka på annat.
Men nu är väl livet tillbaka eller något och det firar vi med hemmagjort pizza och vin ikväll. Men först borde jag göra något åt disken som stått sedan i måndags. Kankse.
I den bubbla jag levt i den senaste veckan finns bara autopilot. Jag vaknar på morgonen, dricker mitt kaffe under täcket, går till skolan någon gång i ungefär lagom tid, kopplar någonstans på vägen på ett leende som känns lagom naturligt, tar mig igenom dagen, stannar kvar så länge som möjligt och svarar automatiskt bra när någon frågar hur det är.
Jag är så himla glad att kunna gå till skolan och göra roliga saker och umgås med så jävla bra människor som får en att tänka på annat och till och med skratta inifrån och ut fast allt är upp och ned. Så snart är det dags att koppla på autopilot igen och låta Sundsvalls bästa människor bedöva min ångest.
Ja. Jag har jättesvårt för att säga att jag tycker om någon. Det brukar liksom gå åt helvete för det mesta. Jag har lovat för många gånger att aldrig mer berätta det för någon. Det är inte värt det. Det var inte värt det när jag vågade öppna mig för första gången på riktigt och visa mig sårbar och han sa att det kanske skulle kunna fungera ändå. Att vi kanske gick att laga och bli något. Och jag satt på bussen hem och kände hopp och så ringde han och sa att vi nog inte skulle ses mer. Och bussen var full med människor som om jag skulle säga något skulle höra hur rösten sprack. Så jag mumlade bara svar och lät tårarna rinna tyst tills jag gick av bussen mitt i ingenstans och där i mörkret kunde jag skrika. Och jag skrek och grät och förstod inte hur du kunde säga så när vi en timme tidigare kysst varandra hej då med löftet om att det skulle bli bra.
Och det var absolut inte värt det när jag sa det till han jag trodde ville ha mig. Då när allt var som vanligt och jag somnade på hans arm och några veckor senare fick jag veta att han inte alls ville ha mig och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig från uteserveringen till parken där jag kastade min telefon i gräset för i den fanns hans nummer och allt snurrade och jag kunde inte förstå hur många tårar det fanns inom mig och finaste W satt bredvid och försökte trösta men jag såg ingen annat än hur misslyckad jag var. Så jävla lurad. Och jag sov bredvid mamma den natten för jag var rädd att jag skulle sluta andas annars.
Det har fan aldrig varit värt det. Och jag har lovat mig själv så många gånger att inte låta det hända igen. Men jag håller aldrig vad jag lovar.
En söndag efter en vecka med alldeles för mycket alkohol blir inte mycket bättre av den latenta panikångestattacken som bara väntat på att komma fram hela dagen. Den ligger där i bröstet och gör så himla ont och när jag är som svagast kommer den krypa fram.
Jag hatar det här. Hatarhatarhatar. Känslan av gråt som ständigt sitter bakom ögonen. Vetskapen om att när som helst kan det brista och därför undvika sociala sammanhang. På med solglasögonen och ut på bakgatorna i ett desperat försökt att tänka på något annat men ändå hålla mig på avstånd. Alltid beredd på attacken.
