konfettikrig

Jag slipper vakna av att du rycker, sparkar och slåss mitt i natten. Jag slipper bädda om hela sängen efter att du på något märkligt sätt alltid lyckas dra bort hela lakanet. Jag slipper tvinga upp ögonen för att inte somna när vi tittar på film. Jag slipper kriga om täcket och en okej stor plats i sängen. Jag slipper vakna av att du puttar över min till andra sidan sängen för att mitt hår är i vägen. Jag slipper kvävas när du totalt glömt att jag finns och halvt ligger på mig.

Men det betyder också att jag inte får vakna av att du drar mig till dig när vi ligger för långt ifrån varandra. Att jag inte får somna på ditt bröst fast jag vet att du inte kan sova på rygg. Att jag inte hålls vaken av att du pussar mig i pannan varannan sekund. Att jag inte kan blunda och känna din arm runt mig och hur våra kroppar liksom måste vara gjorda för att sova just precis så. Att du inte finns där att stryka mitt hår tills jag somnar om igen varje gång jag vaknar till. 

Så därför ligger jag vaken. Natt efter natt. Jag ligger vaken och önskar att du var här eller jag var där. Bara jag får ligga nära.