konfettikrig

Jag är 23 år. Jag har ett och ett halv åt kvar på min utbildning och sen tar liksom mina planer slut. Kanske för att jag valde ett yrke där det inte direkt går att ha några fasta planer. Men det är just det som är grejen. Jag valde det. Det är vad jag vill. När jag och mina vänner för några nyår sedan satt och siade om varandras framtid var de flesta överens om att jag var den som skulle komma och knacka på familjevillan mitt i natten och få sova ruset av mig på någons soffa efter att ha gått på ännu en notlott till kille. Jag tänkte väl i stort sett samma sak.

 

Men nu är jag alltså 23. Mina närmste vänner har sambo och bostadsrätt eller i alla fall förstahandkontrakt på något större än 22 kvadrat. Några har hundar. Några går på husvisningar i hålan vi växte upp i. Alkohol intas under lugna omständigheter men ibland får såklart de lurviga komma ut och dansa, det är inte det jag säger, men festandet (för att använda ett uttryck jag hatar) är liksom över.

 

Och hör nu; jag tycker inte att det är något fel i detta. Vi är 23 och då är det väl så det ska vara. Eller ja, det skulle ju inte vara tråkigt att någon helg när jag besöker hemstaden få gå ut och festa så in i bomben mycket utan att någon ska hem till hund, sambo eller bara upp dagen efter.

 

Men det finns en känsla jag inte riktigt kan släppa. Hur mycket jag än skakar trillar den liksom aldrig riktigt av. Och det är känslan av att folk tror att jag egentligen vill leva deras liv. Att jag också vill sitta där med bostadsrätt och framtidsplaner och hemnet som startsida. Varje jävla gång jag berättar om mig och mitt liv känns det som att jag måste försvara mitt sätt att leva. Och jag skäms varje gång jag säger att jag tycker det är kul att festa. 

 

Men vet ni vad, det gör jag. Jag älskar att festa. Jag är 23 år men jag älskar att vara full och göra dumma saker och jag skulle förmodligen välja det framför att somna i soffan till en film varje jävla helg om någon frågade. Tro mig, jag skulle inte tacka nej om någon gav mig en bostadsrätt men jag älskar fan mina 22 kvadrat, som trots allt är ett förstahandskontrakt. Och jag ska bli sambo på riktigt nästa år och jag ser så jävla mycket fram emot det men jag tror fan inte ens han vet vad hemnet är. Och jag älskar honom för det.

 

Jag vet att det låter töntigt och att det bara sitter i mitt huvud men jag kan verkligen verkligen inte släppa det. För varje gång någon säger något om att "jamen vi är ju på olika plan i livet" så tar jag det som att det är jag som är på fel plan och dom på rätt. Det är jag som borde växa upp och skärpa till mig att bli vuxen. 

 

Men nej. Jag må vara 23 år men jag är fan inte vuxen. Och jag vill inte vara det. Och det är mitt val, inget annat.