konfettikrig

Jag vet att det är fel. Så in i helvete fel. Och jag vet att det är sjukt. Alldeles för sjukt. Det går emot allt jag vet och står för. Jag vet det. Jag vet allt det alldeles för väl. Men det hindrar mig inte att tänka, känna och göra så. Det har aldrig hindrat mig och jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Och den tanken skrämmer mig så himla mycket. 

 

Ibland tänker jag på vad som ligger bakom allt. Försöker spåra upp kärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på min dåvarande bästa kompis mamma. Hur jag för en gångs skull hade klätt mig precis som jag ville. Med mormors gamla glasögon utan glas. Och den där mamman bara tittade på mig och hånlog. Frågade om jag hade nya glasögon men lyssnade aldrig på svaret för hon var för upptagen med att skratta åt mig.

 

Eller när stod i hallen och jag hör den där mamman säga "jaha, vad har Evelina på sig idag då?" så kommer en mamma och en pappa till min dåvarande bästa kompis ut i hallen bara för att titta på mig. För att beskåda clownen som ska hämta deras dotter. Och med ett hånfullt flin frågade hon var jag hade glasögonen då.

 

Det fanns inget stopp på avskyn som kastade på mig. I varje blick fanns den där. Och jag vek mig för den. Den och all annan avsky. Alla andra blickar. De fick mig dit de ville.