konfettikrig

Ber om ursäkt för bloggchock men har kommit på vitsen med det hela igen. Jag får skriva och tycka synd om mig själv utan att en jävel lägger sig i. Fantastiskt. Kan jag inte skriva det i en dagbok då? Skulle jag väl kunna. Men dem har jag en förmåga att elda upp när jag hatar mitt liv för mycket. Och då kan jag inte gå tillbaka och se hur mitt liv har varit. Vilket jag roat mig med den senaste fredagslulliga timmen. Fy i fittan vilken tragisk människa jag är i perioder. Men jag har liksom förlikat mig med tanken på att det är så jag är och förmodligen alltid kommer vara. 

 

Ibland funderar jag på varför i helvete aldrig någon skickade mig raka vägen till en psykolog. Någon som kanske skulle lärt mig hantera alla känslor. Allt inom mig. Någon som kanske kunde säga att det blir bättre. Att jag inte var så onormal som jag upplevde mig. Någon som talade om hur jag skulle ta mig ur mörker. För självmedicineringen fungerar aldrig. Inte i längden.

 

Men nu var det aldrig någon som skickade mig till en sådan. Och jag tog mig inte heller dit. Jag vet inte om jag var för bra på att dölja allt eller om det bara inte var något man pratar om. Jag tror jag skämdes i alla fall. Jag skulle ju vara perfekt. Inte ha ett mörker. Samtidigt har det gjort mig så stark. Jag har fan i mig klarat det själv. Nästan helt själv. Men det ska man inte behöva göra. Det ska finnas människor som fångar upp en när man har gått vilse. När man faller och faller och inte vet var man ska landa. För det gör så ont att landa själv. Utan någon som tar emot en.

 

Nej. Snart trillar Lundell in hos Skavlan. Om några år tänkte jag nog sitta där och berätta om en bok.