konfettikrig

Jag må vara lite fucked upp och allmänt kaos just nu, men större delen av dagarna går jag runt med ett konstant pirr i hela kroppen och ler för mig själv. Jag älskar Västerås, men jag mår fan aldrig så bra som när jag inte är där. I alla fall inte bor där. Jag tror vi är inne i en sådan fas i vårt förhållande då vi måste ha lite distans till varandra. För att inte kväva varandra.

Västerås kommer alltid vara hemma. Men just nu klarar jag helt enkelt inte av att vara hemma. Det var Malmö som fick mig att förstå. Förstå att jag behövde vara borta för att kunna känna mig hemma. Jag trodde ett halvår skulle räcka men tydligen inte. Så vad sägs om ett nytt försök? En paus på tre år. Så hinner vi tänka igenom det här ordentligt. Hitta tillbaka till varandra. Du kan återigen bli min trygghet och jag kan lova dig evig kärlek. 

Men jag lovar att hälsa på. Om du lovar att inte strypa mig. Låt mig bara ta det i min egen takt. Låt mig få försöka bli kär i dig igen. En liten del i taget. För hur mycket hat jag än känt i och mot dig, innehåller du trots allt de jag älskar allra mest.