konfettikrig

Jag och telefoner har aldrig riktigt gått ihop. Jag tycker inte om att prata i dem och de ger mig alltför ofta panik. Det fungerar dessvärre inte så bra i ett samhälle där för mycket kretsar kring telefoner och att alltid vara kontaktbar. Jag får panik av att alltid vara kontaktbar. Och ännu mer panik när folk förväntar sig att jag alltid ska vara kontaktbar. Jag vill inte vara det. Jag ville kunna gå under jorden när jag känner för det. Jag vill kunna gå en hel dag utan att prata eller kommunicera med en jävel. 

 

Jag har dagar och stunder då jag verkligen inte orkar prata. Det liksom tar för mycket av den energi jag har just den dagen. Det är då jag ser att det ringer, tittar på telefonen och stänger av ljudet. Det går bara inte att svara. Jag gör allt för att slippa bli kontaktad. Personen som ringer kan få ringa flera gånger om. Men jag kan inte svara.

 

Med sms är det samma sak. Jag kan få ett sms, känna att det här borde jag verkligen svara på nu, men det går inte. Det tar emot för mycket. Jag kan inte förklara varför men jag vill bara inte svara direkt. Jag måste vänta. Låta det sjunka in och svara när jag känner att jag vill svara.

 

Men så kan det dröja ett tag. Några timmar eller dagar efteråt när personen ringer igen svarar jag gladerligen och kan inte förstå varför det var så jävla svårt att svara sist. Och jag kommer nog aldrig förstå det. Varför det vissa dagar känns omöjligt att prata i telefon. Varför jag vissa dagar bara måste försvinna i mig själv en stund.

 

Men jag ska bli bättre. Jag har lovat dig det. På samma sätt som du lovat att inte såra mig igen.