2012-02-05 04:20:20
Kategori: Allmänt
Jag tänkte säga hej men känner att det inte räcker. Inte när du tar min hand, ser mig i ögonen och ler som du gjorde när du brukade ta min hand och se mig i ögonen och le. Inte när du frågar hur jag har det i Malmö, utan att jag ens sagt att jag flyttat. Inte när du säger att du varje helg hoppas på att träffa mig, och kände på dig att jag skulle dyka upp just ikväll. Inte när du frågar om det inte alltid har funnits något mellan oss. Inte när du pussar mig på kinden och suckar den där sucken som skvallrar om att du vet att du inte borde. Inte när du frågar om det är fel att vara kär i någon annan när man har sambo. Ja, det är fel. Och det är när du påstår att du aldrig har sårat någon jag hatar dig som mest. Du har sårat mig. Du har sårat mig så in i helvete men jag är beredd att glömma det varje gång du tar min hand, ser mig i ögonen och ler. Och det är därför jag hatar mig.
Hur ska jag kunna glömma det här? De där känslorna? Hur ska jag kunna glömma de gånger jag legat på det kalla kaklet och skakat, inte kunnat kontrollera tårarna för du sagt att du inte vill ha mig? Så många gånger någon har fått plocka upp mig. Samla ihop bitarna av det som en gång var jag, bara för att jag ska kasta ut dem igen.
Helvete. Jag borde inte göra såhär. Jag borde sluta påminna mig själv om hur det en gång var. Det var annorlunda då. Jag vet det. Men du fick mig ändå att ligga på ett kallt kakelgolv och skaka i ren panikångest. Hur kunde du göra så mig mig? Och hur kan jag ändå inte vilja något annat än att få höra dig röst? Hur kan blotta tanken av att bara få lukta dig i nacken igen få mig att le?
Jag vet. Jag måste sluta med det här.
