konfettikrig

Det slog mig precis att skolsystemet inte riktigt passar mig. Jag älskar att skriva och det är det jag vill göra, men det funkar liksom inte som så att du säger skriv och jag skriver. Det finns inget jag älskar så mycket som tjusigt formulerade meningar. Tjusiga formuleringar överhuvudtaget. Därför vill jag inte kladda ner vad som helst. Jag ser det som en skymf mot skrivarkonsten. Jag kan gå och tänka på en mening i flera dagar, veckor. Vida och vända på orden för att få ut så mycket som möjligt av dem. Jag vill inte ha den på print förrän den är perfekt. Förrän det smakar godare än godis att uttala den. Förrän det sjunger i huvudet när jag läser den.

Därför sitter jag oftast timmarna innan deadline och vill dö. På riktigt. Det gör så ont i mig att skriva något som inte är ultimat. Det är vid de tillfällena jag vill klappa mig själv på axeln och berätta att det är därför jag pluggar, för att lära mig skriva den där ultimata meningen. Så med det sagt borde jag nu bara slänga ur mig alla de där orden som snurrar i mitt huvud för att förfinas. Bara för de skrivits en gång betyder inte det att de inte får ändras.

Peace.