konfettikrig

Tittar på bilder från sommaren. Minns en fin och förfärlig tid. Mest fin. Jag hatar att andra människor har så otroligt stor inverkan på mitt liv. Att andra människor med en blick kan bestämma hur jag ska må. Om jag ska vilja vakna på morgonen eller ej. Det är väl det jag inbillar mig att jag är här för att ändra på. Det blev för mycket helt enkelt. Jag kunde inte vara kvar. Jag höll på att förlora mig själv alldeles för mycket. I dig. I er. I vad som helst. Nu är jag här. Har påbörjat återuppbyggandet av mig själv. Och jag tror det går bra. Jag har insett vad och vilka som verkligen betyder något där hemma. Vilka jag kommer ha kvar om tre månader. Du är nog inte en av dem.

Peace.