konfettikrig

Det här skrämmer livet ut mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det är ju nu jag brukar få er att inse att jag inte är den ni trodde och ni väljer att gå för en sådan som mig kan man ju inte leva med och jag står kvar och ångrar att jag tvingade bort er. 

 

Jag förstår inte hur folk som inte är rädda fungerar. Eller om de är rädda, hur de kan se förbi det? Jag tror det finns en automatisk gräns för hur länga man kan tycka om mig. För hur länge man liksom står ur. Du är farligt nära att passera den gränsen. Och alla vet att ju hårdare en lina spänns, ju ondare gör det när den brister. 

 

Jag är jävligt kluven just nu. Du måste förstå att det finns en miljon röster i mitt huvud som säger åt mig att göra en miljon olika saker. Men hur skulle du kunna förstå det? Just nu säger den starkaste rösten åt mig att hitta på ursäkter för att slippa ses, förutom när jag är full då för då kan jag tysta några av rösterna, så tröttnar du på mina ursäkter och jag tycker du är dum i huvudet och så går du vidare och jag lever olyckligt i alla mina dar. Slut på sagan om oss.