konfettikrig

Det är så otroligt mycket som pågår i mitt huvud just nu. Ena stunden älskar jag mitt liv och allt i, och utanför, det. I nästa stund stirrar jag in i en vägg och vill helst dunka huvudet i den så hårt att smärtan tar över alla tankar.

Om nätterna ligger jag vaken, antingen för jag är så otroligt glad och det pirrar i hela kroppen och jag inbillar mig att du ligger bredvid och jag vill inte somna för jag vill ta vara på den pirrande känslan, eller för jag känner mig så otroligt uppgiven och misslyckad och ångesten över allt jag gjort och inte gjort blir för stor och jag inser att du trots allt inte ligger där bredvid och jag får panik över framtiden och dåtiden och vill inget annat än bara få somna men tankarna vägrar sluta snurra.

Ibland funderar jag på om jag borde fly någonstans. Hitta mig själv och samla mina tankar. Sluta gömma mig. Eller borde jag hitta något som håller mig kvar här? En fast punkt där jag kan känna mig trygg. En plats där jag kan sitta säkert ett tag så jag slipper pendla mellan svart och vitt. 

Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill sitta säkert. Om man inte pendlar mellan svart och vitt, blir varje dag grå då? Kommer jag aldrig mer få uppleva mina vita dagar? I så fall vet jag inte om jag någonsin vill bli trygg. Det är för mina vita dagar jag lever. 

Imorgon ska jag vakna vit. Imorgon ska jag skita i allt. Jag lovar.