konfettikrig

Fan vad jag hatar att jag älskar att träffa dig. Jag hatar att mina känslor för dig finns kvar. Jag hatar att du finns kvar. Jag hatar att du alltid verkar finnas kvar. Jag hatar att dina vänner vill att det ska vara vi. Jag hatar att ett vi är så naturligt. Jag vill ju bara hata dig. Det skulle vara så mycket lättare då.

Jag vill kunna dra bort min hand när du tar det. Jag vill skrika åt dig hur mycket du sårat mig. Hur ont det gjort. Hur mycket jag gråtit över dig. Att jag träffat någon så mycket bättre. Någon som inte sårar mig. Någon som faktiskt vill vara med mig och ingen annan.

Men jag kan inte. Varje gång jag ser dig är det som hela världen försvinner och det finns bara du och jag. När jag har dina armar runt mig är allt som det ska. Fast det är fel. Så otroligt fel. Det kommer aldrig bli du och jag. Och jag hatar det. Jag hatar att veta det men ändå låta dina armar vila runt min midja. 

Det enda jag vill är ju att kunna hata dig. Snälla, kan jag inte bara få hata dig?