konfettikrig

Sedan några dagar tillbaka har jag gått runt med en ständig nervöskänsla i magen. Om den är bra eller dålig vet jag inte. Och det har gjort mig ännu mer nervös. Och jag blir nervös över tanken att vara nervös i tre veckor till. All denna nervositet gör mig otroligt rastlös. Det fick mig till att göra något jag velat och tänkt göra otroligt länge. Jag tog mig ner på stan, relativt tidigt, en söndag, strosade runt lite, tittade på folk utan att höra dem eftersom mina öron enbart har lyssnat på musikhjälpen den senaste veckan, köpte mig en tidning och slog mig ner på ett kaffé med en kopp kaffe. Helt alena. Jag satt där med min tidning och mitt kaffe och det kändes bara bra. Jag kände mig stark. Jag kände att FAN jag är nog på väg tillbaka. Ångesten som styrt mitt liv den senaste tiden bleknade lite och plötsligt kände jag en gnutta glädje. Jag kom på mig själv med att le. Jag kände mig kreativ och fick ett sug efter att skapa något. 

Det senaste året har varit en sån jävla karusell. Jag hoppas så innerligt att den senaste uppförsbacken har varit den sista på mycket mycket länge. Jag hoppas så mycket att jag kan få njuta av åkturen ett bra tag nu. Jag vill bara åka med och slippa hålla in armar och ben. Jag vill sträcka upp dem i luften och bara känna vinden i håret och pirret i magen. Jag hoppas det är det Malmö kan ge mig.