konfettikrig

Fin dag. Fina dagar. Söndagsmelankolin sitter i lite än. Efter sprudlande lycka är nog melankoli mitt favorittillstånd. Det är något fint med det. I viss mån. Om man kan hantera den. Tror jag just förstörde det fina i kråksången genom att överanalysera bottnen i melankolin. Henrik Berggren sjunger att there is no time for us i mina öron. Jag vägrar tro honom. Vi har all tid i världen. Men just nu, ikväll, vill jag nog bara vara melankolisk och stirra in i väggen till tonerna av Broder Daniel.

Peace.