konfettikrig

Efter en dålig start med galgar i huvudet med mera fortsatta dagen bara utför. Slet som ett djur på jobbet vilket medförde en sträckt axel och alldeles för slitna knän. Men jag måste nog ändå säga att liket (Ja, liket som i en död människa!) var det värsta. Där kommer jag, trött som en tjur, och funderara över varför hissen inte går ändå upp. Får väl ta trappen sista våningen tänker jag och skuttar vidare. Skulle jag ICKE ha gjort! Rundar hörnet, och var möts jag av? Jo, ett jävla LIK liggande på en bår med ett lakan över. I varsinn ände av båren står två kostymnissar som ser ut att lida med mig när jag måste trasta förbi den jävla döda människan i den jävla smala korridoren. Och det luktade. Det luktade dött. Lite fränt men unket. I ren panik ville jag bara spy och gråta samtidigt. Funderade på om jag skulle ringa chefen och sjukanmäla mig men bet ihop och tog mig igenom dagen. Dock tog det ju en EVIGHET innan hissen kom och hämtade liket. Så medan jag sprang runt med spyan/gråten i halsen låg ju liket kvar där några meter ifrån. Vad hände med att ta hand om sina medmänniskor? Kunde inte en vänlig själ bara ha förvarnat mig om att det fanns ett lik i huset. Nejnej. Det var tydligen inte så viktigt. Stackars, stackars mig.

Peace.