konfettikrig

Är det något jag hatar så är det Cops. Egentligen inte för att det är ett allmänt tråkigt program. Jag skulle nog kunna slötitta lite på det om det inte vore för en sak. DE FLÅSANDE POLISERNA! Åh. Jag tål inte ljudet av deras flåsningar. Jag får rysningar och det enda jag ser framför mig är en fet och svettig amerikansk polis med alldeles för mycket maktbegär. Jag spyr. För övrigt funderar jag mest över vad som hände igår. Drinkar är nog inte mig grej i alla fall. Nåt med spriten som går rätt upp i hjärnan säger mamma. Jag minns i alla fall att jag träffade mannen i mitt liv. Århundradets flummigaste människa som såg ut som Di Leva. Vi pratade konst tror jag. Vårt möte slutade i alla fall med en otroligt konstnärlig dans till Rus. Efter en taxifärd med någon som måste ha varit Västerås äckligaste taxichaufför kom jag hem hel för en gångs skull. 03.01 ringer mobilen. Magnus Å står det och jag förbannar mig ännu en gång över att jag ger ut mitt riktigt nummer. Jag lät det ringa och väcktes istället av ett sms imorse. Han tyckte att jag verkade vara en skön typ. Han skulle bara veta.

Peace.