konfettikrig

För tredje året i rad har jag dediketat, snart, sex dygn åt att varje vaken timme lyssna/se på musikhjälpen. Separationsångesten börjar infinna sig i min kropp. Dock har jag ju lärt mig att livet trost allt går vidare. Med eller utan musikhjälpen ständigt i öronen. Tror det är många som tänker och känner som jag. Att musikhjälpen är en av de finaste händeserna under året. Dock tror jag inte att alla dessa människor faktiskt skänker pengar. Eller uppenbarligen gör de inte det. Då undrar jag: Varför? Hur kan man lyssna på vad som sägs, förargas utav faktan, säga att det är förjävligt och sen gå hem och lägga sig i sängen och sova gott, utan att ha gett ett jävla skit? Hur kan en människa fungera på detta egoistiska sätt?
Jasså, ingen idé säger du. 50 spänn är bara en droppe i havet. Du kan inte göra någon skillnad. Nej, tänker du så kan du lika gärna gå och dö och lämna plats åt någon som faktiskt förtjänar ett liv. För nej, en femtiolapp kommer inte rädda världen, det är en droppe i ett gigantiskt hav. Men det är dropparna som bildar havet. Det är de små människorna som bygger åt andra små människor och det är det som är det fina. Innan jag börjar spåra in på vidriga direktörer med mer pengar än hjärnceller är det kanske bäst att jag önskar en till låt eller tar en kall dusch eller liknande. Hjärtlösa människor kan vara det vidrigaste som finns. Barn är inte till salu!

Peace.