konfettikrig

Efter att ha halvsovit på jobbet, stessat som en tok, dansat på gräset i timmar, klättrat över taggtrådsstängsel i sensommarnattens totala mörker, dansat några timmar till på gräset, cyklat ner i två, tre, eller blev det till och med fyra, diken, legat på en fotbollsplan i timmar och beskådat stjärnorna, som gömde sig någonstans bakom molnen, och kanske, kanske sovit lite under den molnbeklädda himlen, kände jag mig ganska trött när jag slutligen vinglade hem på den lite för instabila cykeln vid femsnåret. Ännu tröttare var jag tre timmar senare när min otroligt ömma moder och fader knackade lite försiktigt på min rygg och påstod att jag nog tyvärr va tvungen att gå upp eftersom de hade tänkt köra iväg sängen snart. Lyllos mig.
I detta nu är huset fullt med alldeles för många och pigga vuxna som skriker åt mig vad jag ska packa där och bära där och flytta den. Känner på mig att detta kan bli en lite för lång dag för mitt instabila psyke och fysik.

Peace.