konfettikrig

Jag har ångest men vet inte varför. Det ilar i magen och sticker i bröstet. Ignorerar känslan och riktar all konsentration åt att lyssna in mig på alla Way out west band. Känns lite bittert att inte veta vilka jag kommer kunna se och inte. Som det ser ut nu kommer jag antagligen missa Vampire Weekend, Wolfmothe, Patrick Wolf och massa fler. Jag insåg att jag inte orkade räkna upp alla. Hoppas detta inte är fallet. MEN jag kommer träffa massa nya människor (som har blivit min nya hoppy), få ett mål mat om dagen, få en t-shirt och gå på festivalen gratis när jag inte jobbar. Ibland undrar jag vad i helvete jag har gett mig in på. Sen kommer jag på att jag gör det för att utmana mig själv. För att växa som person måste an göra saker man inte vågar. Klistra på lite självförtroende och intala alla andra att man är expert på området. På senare tid har detta blivit min specialitet, och jag kan lova att jag märler förändringen inom mig. Jag älskar allt. Trots påstridig ångest som vägrar försvinna. Man måste göra det bästa av det man har och inte gräva ner sig.