konfettikrig

Ni vet när man bara känner att folk har en bild av hur man ska vara. Och utan att tänka sig för gör man allt för att leva upp till den bilden. Man vill ju inte göra någon besviken. Tycker du jag är dum i huvudet? Jag frågar något jag redan vet svaret på. Tycker du jag är hon glada tjejen som skiter i allt? Jag gör något sjukt och skrattar åt hur andra reagerar. Tycker du jag är hon svarta och svåra? Jag säger något kryptiskt om mitt bagage och att jag inte vill prata om det. Tycker du jag verkar intelligent? Jag säger något om mina teorier om olika intelligenser och att det inte går att mäta. Tycker du jag verkar social och pratig? Jag pratar med allt och alla. Eller den blyga? Jag sätter mig i ett hörn och väntar på att någon pratar med mig.

 

Jag är så jävla less på att försöka anpassa mig för att inte svika någon bild av mig. För vet ni vad? Allt det där är jag. Och det är soliga vårdagar som dessa som får mig att fatta att jag inte behöver anpassa mig. Soliga vårdagar som dessa får mig att bara vilja skita i allt, fast på ett bra sätt, och fatta hur jävla bra allt är. Det är sol. Jag har en axel att sova på. Jag har så jävla bra människor i mitt liv. Jag gör mitt. Jag har fått tillbaka mitt pirr.

 

Åh mitt pirr. Det där frusterande, älskade pirret jag aldrig vet vad det betyder. Det känns bara bra. Det är svårt att andas men inte för att det gör ont utan för att varje andetag bara pirrar så mycket. Hur piss allt än kan vara ibland så är det värt allt för det där pirret. För jag vet att när jag mår dåligt, mår jag riktigt jävla dåligt, men när jag mår bra, då finns det fan ingen som mår bättre. Och det är värt allt.