konfettikrig

Det senaste året har varit ett sånt jävla upp och ned. Rent helvete och total lycka. Jag trodde allt var klart när han skickade det där smset när jag satt på tåget hem till Sundsvall den där höstdagen i slutet av oktober. Nu är det han och jag tänkte jag. Det här har jag ju velat i flera år. Nu, nu äntligen vill han ha mig också. Men det blev aldrig så bra som jag trodde. Vi var inte så bra som vi en gång verkade. Jag har aldrig varit så förvirrad. Det kan inte stämma. Vi är ju perfekta. Det har vi vetat i flera år. Vi är som gjorda för varandra.

 

Men det fanns alltid någon annan. Och när ångesten blev för stor var det honom jag ville vara med. Jag visste det inte då, men det var väl självklart hela tiden. Jag vill inte vara med han som, när jag berättar en av mina innersta hemligheter, svarar med att vissa saker måste man bara komma över. Jag vill vara med han som låter mig gråta i hans famn och hjälper mig att andas genom paniken. 

 

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt. Kanske att jag bara är så jävla glad över att jag vågade byta spår. Håkan säger att man måste dö några gånger innan man kan leva och jag har spenderat så många tårfyllda nätter åt att undra hur många gånger det är meningen att man ska behöva dö egentligen. Men jag hoppas att jag dött klart nu. I alla fall för kärleken. För när han viskar att det är han och jag nu, då spelar inget annat någon som helst roll.