konfettikrig

För ett år sedan hade jag kommit hem från Malmö och kände mig starkast i världen. Jag inbillade mig att jag stabiliserat mina känslor och lagat det hjära ni slitit isär under för lång tid. Jag trodde att jag hade allt under kontroll och att jag klarade allt. Så jag dansade i det där tältet. Hela tiden letande efter någon. Men det vägrade jag erkänna. Så kom han fram. Han jag velat ha så sinnessjukt länge. Han som jag visste nyss hade separerat med sin sambo. Han kom fram och satte sig sådär nära. Och vi pratade sådär lätt som vi alltid gjorde. Och han gick. Till henne. Sambon han separerat från. 

 

Och fast det gjorde ont orkade jag inte bry mig. För jag visste att det aldrig skulle bli vi. Så jag dansade in i tältet och hittade han jag trodde ville ha mig. Han som skulle få mig att glömma den andra. Han som skulle vara den goda. Och vi dansade och vi gick till lägenheten jag lånade och stärkt av mitt ihoplimmade hjärta berättade jag att jag inte ville vara någon leksak. Något tidsfördriv. Och han förstod och förklarade hur rädd han va för nästa steg. Och jag förstod och sa att vi inte måste ta nästa steg, bara vi vet var vi har varandra. Och jag somnade på hans arm. 

 

Det var sista gången jag somnade på hans arm. 

 

Nu, ett år senare, dansar jag i samma tält. Jag ser honom i samma jacka som för ett år sedan. Men jag kunde inte bry mig mindre. För hur ont det än gjorde när han, någon vecka efter att jag somnat på hans arm för sista gången, sa att han inte ville ha mig, var han inte värd det. Inte han med sambon heller, även om det skulle ta något år och någon typ av förhållande att inse. 

 

Och jag är så jävla glad att jag insåg det. För annars kanske jag inte skulle dansa i samma tält ett år senare och vara tokkär i en människa som i och för sig befinner sig alldeles för långt bort. Ett år går fort. Men när jag tänker på var jag var då, och var jag är nu, är det ljusår ifrån. Och jag vill aldrig tillbaka.