konfettikrig

Det var som att någon hade krypit in i min hjärna och skrivit ut de tankar jag själva aldrig lyckas få fram utan att jag känner mig fånig och tar tillbaka allt. Och det kändes så jävla skönt att det stod där. Att det hade ett namn och riktiga, vettiga, smarta människor hade skrivit om det. Någon har liksom tagit det på allvar. Den där oron och ångesten jag känner över de mest banala sakerna, det hade någon formulerat som något verkligt.

 

Och jag vet att det låter så himla hypokondriskt att diagnostisera sig själv, men i en så luggig värld som psykisk ohälsa verkar vara har något aldrig känts så tydligt. För den där känslan som jag försökte förklara för psykologen men liksom inte gick att förklara för det kändes så töntigt, den stod ju där. Mitt framför mig. 

 

Och jag har aldrig blivit så glad över att förstå att något är på riktigt fel på mig. Det är inte bara jag som borde skärpa mig. För det har ett namn.