Jag är så jävla less på att tänka och fundera och planera och analysera och ändå se allt rasa. Se mig rasa. Det är liksom inte värt det. Så jag tänker att jag ska sluta. Sluta försöka komma på vad som är rätt och fel. Det har ju inte hjälpt tidigare. Så mina nya plan är alltså att inte ha en plan. Vara konsekvensneutral. Det ska man ju vara som journalist så det är väl bara att börja träna.
Och jag vet så väl att det kommer gå åt helvete och att det kommer skita sig och jag kanske ångrar mig men det har det ju alltid gjort förut också så då kan jag väl i alla fall ha kul på vägen? Jag orkar inte göra rätt och tänka på att inte göra någon annan ledsen. Jag orkar fan inte bry mig om någon annan.
Jo. Om en annan. Det är den enda konsekvens jag bryr mig om. Och den bryr jag mig otroligt mycket om.
Ibland funderar jag över vad fan jag håller på med. Lämnar ut mig på ett jävla internet som vem som helst kan läsa men hatar alla som läser. Vill inte att någon ska veta men skriver ändå. Känner mig tvungen att lämna en lägesrapport. Visa att jag lever. Mest för mig själv.
Jag inbillar mig att om jag skriver det till internet kan jag lämna det sedan. Behöver inte ta i skiten igen. Har inte sagt något men inte hållt det inne. Lagom balans. Jag gillar den tysta överenskommelsen. Jag skiver det jag inte vill prata om, ni läser det och vill inte heller prata om det för det finns inget att prata om.
Ibland läser jag de texter internet aldrig fick se. De mest självutlämnande. De utan spärrar och dolda budskap som ingen skulle förstå och jag skulle hata alla för de inte förstod. De flesta skriva av alkoholen. Som det här. Fick jag välja skulle jag välja att vara lagom full resten av mitt liv. Våga säga vad jag vill. Ha kul. Skulle det bli för jobbigt är det bara att ta en flaska vin till och den dagen är som bortblåst i minnesluckorna.
Men internet, du är inte redo för att veta allt. Jag vet inte ens allt. Den dagen jag vet allt är nog min sista. Det enda jag vet är att jag vill bli fri. Fri från tankar och ångest. Fri från tårar och sömnlösa nätter.
Det är något som känns så himla trasigt där inne. Och hade jag inte spenderat ett dygn åt att följa rytmen på en skärm och sett att allt är som det ska skulle jag skylla allt på det. Otur i livet och ett fysiskt trasigt hjärta. Inget annat.
Och trots att ben och kotor inte sticker ut lika mycket, är längtan efter att få fly ur min kropp lika stor. Jag orkar inte bära den. Den orkar inte bära mig. Vi har aldrig varit bra för varandra. Vi kommer aldrig vara bra för varandra.
Min andning vill inte återgå till det normala. Jag måste tänka för varje andetag. Annars glömmer jag att ta det. Och när jag tänker på det går det inte ända ner. Det liksom fastnar någonstans på vägen. Som efter att ha gråtit i flera timmar. Precis så känns det. Det liksom kittlar och fastnar och gör ont. Och jag får panik.
När jag sover vaknar jag gång på gång av att jag håller andan. Har panik. Måste kväva mig i kudden för att inte skrika. Jag är så jävla rädd att det ska brista att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varje dag känns som ett test. Att visa sig bland folk är en chansning. Att dricka alkohol med folk en lek med döden. En för hård vind och jag brister igen.
Och jag känner mig som världens största idiot som har världens bästa människor omkring mig och ändå känner så. Och jag hatar så att det inte räcker med att bara veta att de finns där. Men jag älskar att de gör det ändå.
Jag vet att det är fel. Så in i helvete fel. Och jag vet att det är sjukt. Alldeles för sjukt. Det går emot allt jag vet och står för. Jag vet det. Jag vet allt det alldeles för väl. Men det hindrar mig inte att tänka, känna och göra så. Det har aldrig hindrat mig och jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Och den tanken skrämmer mig så himla mycket.
Ibland tänker jag på vad som ligger bakom allt. Försöker spåra upp kärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på min dåvarande bästa kompis mamma. Hur jag för en gångs skull hade klätt mig precis som jag ville. Med mormors gamla glasögon utan glas. Och den där mamman bara tittade på mig och hånlog. Frågade om jag hade nya glasögon men lyssnade aldrig på svaret för hon var för upptagen med att skratta åt mig.
Eller när stod i hallen och jag hör den där mamman säga "jaha, vad har Evelina på sig idag då?" så kommer en mamma och en pappa till min dåvarande bästa kompis ut i hallen bara för att titta på mig. För att beskåda clownen som ska hämta deras dotter. Och med ett hånfullt flin frågade hon var jag hade glasögonen då.
Det fanns inget stopp på avskyn som kastade på mig. I varje blick fanns den där. Och jag vek mig för den. Den och all annan avsky. Alla andra blickar. De fick mig dit de ville.
Att visa sig så sårbar som man aldrig visat sig. Att blotta delar av en själv man aldrig aldrig tänkt blotta för någon. Att vara så jävla nära gränsen till att hela fasaden ska spricka. Att då inte bli trodd. Det gör så jävla ont. Så jag bara sitter tyst och ser på när ni leker den lek ni tror är verklig. Den riktiga verkligheten är för smutsig.
Jag vet vad det inte var. Och jag vet att jag inte vill att det ska hända igen. Men eran lösning på problemet är så mycket enklare än den riktiga. Jag önskar så att det räckte. Men det är det ni inte vill se som är min verklighet och det är den jag måste göra något åt.
Det hände något med mina känslor för ett tag sedan. Jag liksom släppte dem och sprang. Jag kommer inte ens ihåg när det var men troligtvis när de blev för tunga att bära. Så för att känna något måste jag leva på gränsen. Står det still blir jag bara tom. Då kan jag lika gärna vara utan för ångetsen över att jag inte känner vad jag borde känna är för svår.
De säger att man ska lyssna på magkänslan. Men om den ena stunden säger åt mig att gå, att den där tvekan jag känner har rätt, och andra stunden att jag kommer ångra mig om jag gör det, vad i helvete är det meningen att jag ska göra då?
Jag vill inte behöva tveka. Jag vill att allt ska vara självklart. Att det inte ska finnas några alternativ. Jag vet att det inte är det som är på väg bort som betyder något. Det ska inte behöva vara så. Men det är när det är på väg bort jag känner som mest. Och jag vill känna.
Frågan är hur jävla svårt det ska vara att göra rätt någon gång. Tydligen alldeles för svårt för att jag ska klara det. Vad jag än gör finns det en röst till som viskar åt mig att jag gör fel och jag hatar det för det får mig att tveka inför saker. Jag vill inte tveka och tänka efter. Jag vill bara göra. För trots att jag tvekar lyckas jag ju ändå göra fel.
Det värsta är att jag tänker på allt om och om igen så jävla många gånger att jag inte längre vet vad jag kände från början och vad jag tänkte att jag skulle känna. Jag vill bara kunna sluta tänka ibland.
Perfekt treglasvinberusad kom jag på hur mycket jag hatar människor som tror de vet allt. Speciellt allt om andra. Jag hatar människor som tror de kan tala om för andra vad de ska känna och hur de ska göra och vara. Jag hatar människor som tror det är så lätt som att bara lägga allt bakom sig. Jag hatar människor som tror att de säger rätt saker när de rabblar upp klyschor om att det blir bättre och att det bara är att vara stark och gå vidare. Nej det är inte bara att vara stark. Inte när man är svag. Det är piss ibland. Och du kan inte säga till någon att du vet hur det är när du inte har en aning. Det finns inget så jävla nedvärderande som när en person tror att den förstår och berättar om hur man ska göra när det enda hela ens existens skriker om är att bara få dö. Därför är jag oftast tyst. För jag hatade alla som sa fel saker.
Egentligen är det sjukt. Vem som helst fattar ju att det är idiotiskt att kasta sig ut för ett stup och hoppas på att något tar emot en. Ändå gör de det. Gång på gång. Jag också. Oftast ofrivilligt. Jag klamrar mig fast in i det sista tills någon bänder upp mina fingrar och puttar ner mig.
Människor är fan inte snälla. I så fall skulle vi ju inte göra såhär mot varandra. Vi skulle inte såra de som kastat sig ut för stupet för vår skull. Kliva åt sidan och välja att inte ta emot. Ändå gör vi det. Alla vet att det fel att älska en människa men vakna med armarna runt någon annan. Alla vet att det inte kan sluta utan att någon bli sårad. Så varför händer det?
Jag ser inte mig själv som en elak människa. Tvärtom, jag tycker mig vara en jävligt bra människa med bra värderingar som gör mitt bästa för att andra bra människor ska ha det så bra som möjligt. Men jag skulle fan aldrig kasta mig ut för ett stup för min skull. Jag skulle inte lita på att jag stod där nere och tog emot.
Kanske för att jag är så dålig på att vara själv. Jag älskar tanken på att kunna välja om jag vill vara själv eller inte. Och jag älskar att just välja det ibland. Men de gånger jag inte valt det är jag så himla dålig. Och det skrämmer mig. Jag vill inte vara så dålig på att vara själv. Så är jag dålig på att vara två också. Då tänker jag på de stunder jag skulle välja att vara själv.
Men jag hoppas att jag kanske kan lära mig. Både att vara själv, två och att kasta mig ut för ett stup utan att få alltför mycket panik. Och jag hoppas så himla mycket att jag aldrig kommer såra någon så mycket som jag sett folk såra andra. Eller som folk sårat mig.
Snällasnällasnälla, kan vi inte bara lägga ned den här tränings-, hälso-, vikt-, mat- och nyttighetshetsen? Det har gått för långt för längesen. En liten del av mig där varje gång jag ser en bild på en posande människa på gymmet och med tanke på inflationen finns det inte mycket kvar av mig nu.
En del av mitt hat beror förmodligen på att dessa människor är ganska långt ifrån mig. Det har aldrig hänt och kommer nog aldrig att hända att jag tar en bild på mig själv i en spegel på gymmet där jag står och spänner en arm och ser glad och yey-vad-jag-tar-vara-på-livet-ig ut. Speciellt inte en söndagsmorgon. Då ligger jag nedgrävd i sängen, luktar rök och vill bara ha mat och bli klappad på huvudet. Men det är mitt val. Och jag trivs med mitt val. Jag lever ett jävligt kul liv och tänker fortsätta med det trots att det förmodligen inte håller i längden men då tar jag tag i det när det inte håller längre.
Nej. Största anledningen till att jag hatar den där jävla hetsen är för de ideal den sprider. Men JA jag fattar också att det är bra att träna och äta nyttigt och inte röka och dricka så mycket, det är inte det det handlar om. Det handlar om att fortsätta spä på idealet om att smal och tränad är det enda rätta. För i helvete, det är 2013 men det finns fortfarande en jävla norm om hur man ska se ut.
Jag vill spy varje gång jag läser en rubrik som lyder "Så får du drömkroppen". VA?! Hur fan vet du hur min drömkropp ser ut? Och till rubriken finns såklart en bild på halvnakna tjejer med platta magar, precis lagom bröst, välsnidade armar och snärta ben. Och vägen till drömkroppen är alltid att du ska gå ner i vikt. Bli av med de där överflödiga kilona. ALLTID.
Så när jag, tonåring, osäker och inte med en gnutta överflödigt fett på kroppen matades med dessa jävla ideal om att för att bli perfekt ska du gå ner i vikt är det inte konstigt att det fuckade ur. Det enda jag ville var att gå upp i vikt för att slippa alla utstickande ben men alla som visste något sa ju att man skulle vilja gå ner i vikt.
Nä. Ni fattar grejen. Så nu enas vi om att det inte finns EN drömkropp. Man kan väl få se ut hur fan man vill utan att en tidning ska berätta att man har fel kropp, okej? Och så kan vi väl enas om att alla har rätt att göra sina val i livet, ni får träna en söndagsmorgon och jag får ligga och pussla ihop bitarna från lördagsnatten. Jag är så jävla less på att det finns rätt och fel sätt att leva och vill slippa att få en pik eller blick eller att rykten ska spridas bara för att jag tycker det är roligare att vara full än svettig på ett gym.
Det är något med det där att kasta sig i någons armar och säga min kropp är din, och det är så jävla självklart, som skrämmer livet ur mig. Det går emot allt jag vet och jag tycker absolut inte det är så jävla självklart. Min kropp är min och jag får fan panik när jag inte har kontroll över den.
Det låter så enkelt när du frågar varför jag har ångest. Om jag visste det skulle så mycket vara så mycket lättare. Så jag ljuger ihop något svar och skrattar bort det. Förmildrar allt som sagts.
Jag känner mig så dum när du frågar om jag kommer sova i natt. Om jag inte ens klarar en sådan enkel sak som att sova, vad klarar jag då? Så jag säger att jag är trött och nog kommer sova och god natt och du säger sov så gott. Men jag sover inte.
Först: Ta en titt här. Sen: Hys en stark önskan om att vilja dö.
Åh jag vet inte ens var jag ska börja. Vi kan till exempel ta det med att jag filmen igenom var tvärsäker på att det var en parodi. Vägrar fortfarande släppa den tanken helt. Är det verkligen fysiskt möjligt att vara sådär dum i huvudet? Är inte Kasselstrand bara ännu en konstinstallation?
Att den flyktingförläggning Kasselstrand besökte, vid tillfället han gjorde det, fortfarande var ett vandrarhem må vara en detalj, men tycker ändå att den skulle platsat i filmen. I sin uppoffring att visa hur paradisiskt flyktingar lever i Sverige kunde han alltså inte ens göra sig besväret att åka till en riktig flyktingförläggning, en där det faktiskt bor flyktingar. Fast det är klart. Det kanske skulle pajat hans poäng lite att visa upp traumatiserade människor. Människor som av en eller annan anledning flytt från sina hemland i hopp om skydd, hjälp och ett bättre liv.
Men det är ju en underbar reklamfilm. Vi vet ju alla att 70 procent av de som kommer hit i själva verket bara kommit till Sverige för att semestra ett tag på ett slott. Sedan, när det de blivit nekade asyl, åker de ju bara hem till sina perfekta liv och skrattar oss stackars skattebetalare bakom ryggen. Lurade igen.
Sen har vi ju det där med pengarna. Vad är det Kasselstrand vill få fram egentligen? Att vi renoverat ett slott med skattepengar som blev alldeles blev för fint för att flyktingar ska få bo där? Och det här med att det kostar hundratusentals kronor om dagen för oss skattebetalare för att flyktingar ska kunna bo i slottsliknande miljöer. Du kanske glömde det Kasselstrand, men du har varit på EN flyktingförläggning som var ett vandrarhem och där det inte ens fanns flyktingar. Du går runt i kostym och har färsk frukt och champagne på rummet. På riktigt? Tror du det är så verkligheten ser ut?
Och ett av mina favoritcitat: "Nu när vi spelar in detta så är det lugn och ro här på Lia hof, men när du tittar på det här klippet då har 182 stycken asylsökande från hela världen intagit det här stället." Förlåt, men INTAGIT?! Är det en flock djur han pratar om? Vägglöss kanske?
Nej Kasslis. Nästa gång du får för dig att skildra verkligheten kanske du kan åka hit. Du kan ju testa på att bli slagen av sådana som inte tycker du har någon som helst rätt att vara i landet. Och förlåt, nu läser inte jag juridik (även om jag tror det ibland) men borde inte det där klassas som mer än skadegörelse? Borde det inte falla lite under hatbrott?
Igår fick jag en insikt jag inte riktigt kunnat släppa än. I Alex & Sigges pod pratade de om att deras barn inte ser samma värde i saker som de gör/gjorde. Med saker menar de till exempel biljetter, autografer och sådana saker. När de pratade om det här insåg jag att jag fan i mig har mer gemensamt med Alex och Sigge än deras barn. Jag vill också spara biljetter. Jag skulle också döda för att få Dynals spott på skon.
Mina känslor inför denna insikt är lte blandade måste jag erkänna. Dels ser jag mig som ett barn och borde därför tillhöra barngenerationen, dels hatar jag dagens barn och vill absolut inte kopplas till dem. Så jag tror det här är en bra grej. Liksom sista insikten som skiljer mig från dagens barn för alltid.
För jag är inte ett barn av idag. Jag är ett barn av min tid. Och min tid är inte samma som nutid. Ett barn av min tid ser tjusningen och nostalgivärdet i en biljett. Ett barn av min tid tycker att skogen är världens bästa lekplats. Ett barn av min tid tycker att en timmes disneydags en kväll i veckan är världens mysigaste grej. Ett barn av min tid vet att man inte kan få vad man vill, när man vill.
Har du hört Nours sommarprat? Om inte, gör det. Till exempel här. Nour är så sinnessjukt fin. Hon pratar så fint och tänker så fint. Hon är en av mina favoritpersoner. Jag kan lyssna på hennes sommarprat i oändlighet. Det får mig alltid först lite ledsen men sedan glad. Så hoppfull.
I alla fall. Nu när jag är on the road att bli journalist funderar jag en del på vad jag vill bli för journalist. Förmodligen helt i onödan för jag blir bara mer och mer förvirrad. Men en sak vet jag. Jag ska göra något för brudarna. Jag måste. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte försökte. I vilken eller vilka former det blir vet jag inte riktigt än. Men det här kan väl vara början. Ett löfte till mig själv.
Tills jag har kommit igång ordentligt tycker jag alla ska läsa Nöjesguiden. Där finns så jävla många bra människor. De tar ställning. De tar ställning för brudarna.
Så, tills du läser och hör mig överallt borde du se till att lynnsa på Nour och läsa Nöjesguiden.
