konfettikrig

Det är dagar som i dag. Gråa, regniga dagar i mitten av september. Dagar då jag känner mig sämst och oönskad av allt och alla. Dagar så allt känns jobbigt och inget blir eller är som jag vill. Dagar då minsta ord eller händelse får mina ögon att tåras. Dagar då jag går runt runt på mina tjugotvå kvadrat utan att göra något.

 

Det är dagar som i dag jag är som bäst och sämst för mig själv. Dagar då det skriker i hela mig att något måste ske. Fort. Bara något. Vad som helst. Och det är där det avgörs. Om det blir bra eller dåligt. Det var en dag som denna jag fick för mig att klippa av mig håret. Som jag gjorde dreads på mig själv. Det är dagar som denna jag suttit i timmar och klippt sönder varje klädesplagg och sytt hela nätterna. Eller så är det dagar som denna jag ligger apatisk i fosterställning på golvet. Lyssnar på regnet och önskar att jag vore någon annan.

 

Det var i dag jag fick för mig att klippa en gardinlugg.