En tom ruta. Ett sträck som blinkar. Provocerar. Rutan ska bara fyllas med några ord. Bokstäver som tillsammans bildar mina innersta hemligheter. Jag skriver. Suddar. Byter låt. Skriver igen men inga bokstäver blir rätt. Orden gör inte känslorna rättvisa. Suddar. Hatar mig själv för det är så svårt.
Fyra rader. Fyra rader på över två timmar. Orkar inte tänka mer. Fyra rader får räcka. Jag har lovar. Jag måste skicka de fyra raderna. De ska föreställa det som gör att jag inte kan andas. Trycket över bröstet. Gråten och ångesten.
Jag ska bara trycka på skicka. Bara ett litet klick. Fingrarna fastnar. I samma stund som jag trycker på skicka är min innersta hemlighet inte bara min innersta hemlighet längre. I samma stund som jag trycker på skicka väljer jag att be någon ta del av min innersta hemlighet.
Jag låtsas att det är den kemiska ångesten som gör att jag inte kan andas. Att det blev för många cigaretter igår. Att det är sömnbrist som dunkar bakom ögonen. Att det är uttorkning som får min kropp att skaka och inte orka bära mig.
Och jag kommer låtsas att det är filmen som får mig att gråta.
Men det är det där trycket. Det där osynliga repet som någon virat runt min bröstkorg. Den där stenen som ligger där och är alldeles för tung och skaver och sakta krossar mig. Jag vet inte vad jag ska låtsas att det där trycket är. Så jag låtsas att det inte finns.
Det räcker med att en sak vänds upp och ned så kommer allt tillbaka. Det behöver inte ens vändas helt, bara gå lite snett och inte vara helt rätt. Kudden är dränkt i mascara och jag funderar på var jag ska börja ta tag i livet. De säger att det som varit varit och att det ska lämnas där men jag vet inte hur man lämnar saker.
Jag minns varenda tanke och känsla och ångest och panik. För varje nytt kapitel i mitt liv har jag tänkt börja om med nya vita blad. Men det går inte att skriva om vissa delar. Jag måste fan bara lära mig sluta bläddra tillbaka varje gång det blåser upp till storm.
Men jag vet också att det går över. Hur skulle det inte kunna gå över när det finns folk som stannar tills tårarna torkat. Folk som pillar i ens hår sådär som farmor brukar. Folk som får en att skratta sådär på riktigt trots allt.
I två timmar har jag legat i min säng och stirrat in i väggen och tänkt att jag måste lämna lägenheten innan mina tankar äter upp mig. I två timmar har jag kämpat för varje andetag för jag vet att skulle jag inte tvinga mig själv att andas skulle min kropp inte göra det åt mig. I två timmar har jag inte kunnat röra mig. Bara stirra på samma fläck på väggen och tänka på att andas.
Jag vill veta vad du tänker när du vaknar. Jag vill veta vad du lyssnar på när du är glad. Jag vill veta vad du äter när du är ledsen. Jag vill veta hur du sover. Jag vill veta om du vill ha chips eller godis. Jag vill veta hur du doftar när du kommer ur duschen. Jag vill veta vad du läser. Jag vill veta om du föredrar katt eller hund. Jag vill veta vad du drömmer om nätterna. Jag vill veta hur du dansar på krogen. Jag vill veta hur du mår när du är sjuk. Jag vill veta vad du tänker när du inte kan sova. Jag vill veta vad du väljer för glass i solen. Jag vill veta hur du dricker ditt kaffe. Jag vill veta om du får panik när någon tycker om dig.
Det var för ett år och femtio veckor sedan. Jag ville veta allt om dig. Nu vet jag nästan allt det där. Och jag vill veta mer. Jag vill veta allt. Det enda som stoppar mig är att det nog betyder att du måste veta allt om mig. Du ska få veta allt. Någon gång.
Det finns så himla mycket att säga men jag fryser för mycket nu när du inte värmer mig så vi skiter i det va. Istället förbannar jag mitt värmeelement för att det inte är tillräckligt varmt och att minusgraderna i mitt rum inte försvinner.
Jag kanske skulle ha legat kvar under ditt täcke och klappa ditt huvud och skratta åt hur bakis du är tills du puttar ut mig ur sängen för att byta låt och så blir jag rastlös och suckar så högt att du måste vakna till och du häller vatten på mig för då börjar jag frysa igen och då måste du värma mig och så somnar vi om. Det låter ju ändå ganska fint när jag tänker på det.
Jag vet inte varför, och det spelar egentligen ingen roll, men jag känner mig bara så himla glad just nu. Jag ligger i sängen och dricker kaffe och tittar på Musikhjälpen bara för att jag kan och känner hur det nästan pirrar i hela kroppen. Sådär som det gör ibland och jag vet aldrig varför. Men jag tycker om det så himla mycket.
Så tycker jag om mitt liv här i Sundsvall också. Alla underbara människor som är så konstiga och bra. Det känns så fint att ha en liten familj när den riktiga familjen är så långt borta. Någon som kommer ner och tigger mat en lördag och som man kan ha snöbollskrig med i natten. Någon som lyssnar på all skit jag får för mig att kasta ur mig ibland. Någon att vakna med så den kemiska ångesten försvinner. Några att spendera söndagskvällarna med utan att behöva göra mer än att ligga på ett golv.
Ja, det är ett bra liv jag har här. Och jag är så jävla glad över att jag är just här just nu.
Redaktionsövningen är över och nu är det väl dags att ta tag i livet igen. Jag gjorde det genom att vara full i två dagar. Men det vara det värt. Sista helgen i Sundsvall i år är snart slut och på onsdag bär det av hem. Jag är fan lite nervös. Men det ska väl bli bra det också. Kankse.
Igår, när jag låg och väntade på att inte kunna sova, kom jag plötsligt på mig själv med att blunda och slumra till mitt i Debatt. Min första tanke var att något var fel. Det kändes så konstigt att försöka sova utan att behöva försöka på riktigt.
Men jag somnade. För första gången på två veckor lyckades jag somna utan det där kriget med mig själv först. Kriget där jag försöker intala mig själv att det inte alls är farligt att somna men mina ögon vägrar blunda för då kanske jag somnar.
Att jag vaknade till med panik lite då och då kan jag verkligen ta. Det där med att hålla andan i sömnen kan jag också ta. Bara min sömnrädsla försvinner. För den här gången.
Jag funderar allt oftare på om jag inte bara borde ge efter. Inse att jag tänkt på dig varje dag sedan jag såg dig första gången för över två och ett halvt år sedan. Jag har aldrig haft dig så nära som nu. Och då är du ändå trettiofem mil bort.
Men det är så mycket mer som följer med om jag skulle bestämma mig för att våga falla. Så mycket du inte vet. Jag vill så gärna att du ska tro att jag är den där glada du nog tror att jag är. Jag är hon, men det finns så mycket annat också.
Om jag nu skulle våga, ser jag inget annat än att du skulle springa åt andra hållet. Det känns helt omöjligt att du skulle stå kvar och låta mig somna på din arm ändå. Det fungerar bara inte så. Det är aldrig så det slutar. Det slutar med att jag ser dig gå och jag står kvar och ångrar att jag ens mötte dig. Fast innerst inne vill jag inget annat än att du ska vända och komma tillbaka.
Så har familjen åkt hem och jag har ännu mindre anledningar till att smita från pluggandet. Jag ska bara dricka lite mer kaffe och lyssna på några fler låtar och klappa lite mer på min trasiga kropp. Jag måste lära mig stå på benen om nätterna. Men jag lever och helgen var fin.
Det är känslan av att vara beroende av någon som skrämmer mig tror jag. Jag blir livrädd när jag inser hur mycket du påverkar mig. Vad jag vill och vad jag känner och hur jag mår. Jag litar inte ens på att jag kan ta hand om mig, hur ska jag då kunna lite på att någon annan ska göra det?
Jag vet. Man behöver inte vara stark och stå själv och vara självständig och allt det där. Men jag har liksom spenderat ganska mycket tid åt att bygga upp ett stakt jag gång på gång på gång. Och det tar så jävla mycket på krafterna att bygga upp det, bara för att någon ska komma och tro sig ha rätten att riva det.
Och när du varit en av dem som krossat det, då blir det lite extra svårt. För bygger jag upp mitt skydd, kommer jag aldrig kunna vara beroende av dig. Och det ska tydligen vara en förutsättning för att det vi tror oss hålla på med ska fungera. Men bygger jag inte upp det, står jag där alldeles oskyddad. Då skulle du så lätt kunna krossa hela mig. Igen.
Jag vet inte om jag klarar att bli krossad igen. Men jag vet inte vad jag skulle göra om du gick nu.
Känner lite för att vakna med en sådan där high five livet-känsla imorgon. Då allt bara flyter på från morgonkaffet till det fnissiga god nattsamtalet. Den känslan är fan det bästa jag vet. Den där känslan av att allt går min väg, och det som inte går min väg skiter jag ändå i för med den känslan i kroppen kan absolut ingenting stoppa mig.
Då säger vi så då. Imorgon går jag high five livet fullt ut och hade tänkt att det ska gå så jävla bra.
I fredags var det hög tid för kräftskiva. Alldeles för många människor trängdes in i min lägenhet för mat, dricka och spel. Ibland blir jag chockad över hur lätt det är att skratta. Skratta sådär på riktigt. Skratt som inte går att stoppa. Sekunden senare blir jag chockad över hur mörkt allt kan bli. Ett ord eller en känsla som inte sitter där den ska och jag brister. Men för mycket är alldels för bra just nu för att det ska få ta över.
Att jag idag ska spendera hela dagen på skolan med en samling nyfunna vänner för att plugga, och jag känner mig taggad, säger väl det mesta.
När en vaknar av nervositet i hela kroppen, DÅ vet en att det blir en bra dag. Varför jag är nervös har jag ingen aning om. Kan vara för att helgen hemma har fuckat upp hela mig. Eller för jag mest bara satt och skrattade under föreläsningarna igår. Eller för att varje dag här får mig att inse hur rätt jag hamnat. Eller för jag är så sinnessjukt jävla stressad över alla saker som måste göras.
Jag vet inte. Men bra känns det och jag vill bara få hit min symaskin så jag kan få sätta igång och sy massa fina saker. Batika vill jag också. Så jävla många planer att jag spricker! Men först ska jag lära mig lite om mina kommande rätt- och skyldigheter och bosätta mig i en datasal hela kvällen, med några av Sundsvalls bästa människor för indesign-fest. Woop woop.
Jag och telefoner har aldrig riktigt gått ihop. Jag tycker inte om att prata i dem och de ger mig alltför ofta panik. Det fungerar dessvärre inte så bra i ett samhälle där för mycket kretsar kring telefoner och att alltid vara kontaktbar. Jag får panik av att alltid vara kontaktbar. Och ännu mer panik när folk förväntar sig att jag alltid ska vara kontaktbar. Jag vill inte vara det. Jag ville kunna gå under jorden när jag känner för det. Jag vill kunna gå en hel dag utan att prata eller kommunicera med en jävel.
Jag har dagar och stunder då jag verkligen inte orkar prata. Det liksom tar för mycket av den energi jag har just den dagen. Det är då jag ser att det ringer, tittar på telefonen och stänger av ljudet. Det går bara inte att svara. Jag gör allt för att slippa bli kontaktad. Personen som ringer kan få ringa flera gånger om. Men jag kan inte svara.
Med sms är det samma sak. Jag kan få ett sms, känna att det här borde jag verkligen svara på nu, men det går inte. Det tar emot för mycket. Jag kan inte förklara varför men jag vill bara inte svara direkt. Jag måste vänta. Låta det sjunka in och svara när jag känner att jag vill svara.
Men så kan det dröja ett tag. Några timmar eller dagar efteråt när personen ringer igen svarar jag gladerligen och kan inte förstå varför det var så jävla svårt att svara sist. Och jag kommer nog aldrig förstå det. Varför det vissa dagar känns omöjligt att prata i telefon. Varför jag vissa dagar bara måste försvinna i mig själv en stund.
Men jag ska bli bättre. Jag har lovat dig det. På samma sätt som du lovat att inte såra mig igen.
Femtusen tecken. Hur sammanfattar man så många öden, historier och liv på femtusen tecken? Det känns inte ens värdigt. Som jag tystar rösterna jag ämnade föra fram. Jag tror jag tagit på mig för stora skor.
Idag, när jag stod och diskade och skrek mig hes till Dylans allra finaste låtar, fick jag den där känslan av att mitt liv är så underbart. Snön yr och jag känner mig sådär mysig inombords. Jag har fått så fina vänner, skolan är så jävla bra och jag känner mig bara så hemma. Som att jag hittat rätt. Staden är så mysig och jag börjar skapa mitt egna liv här. Jag tänker på de där hemma och blir så jävla glad över att veta att de finns där. De som känner mig inifrån och ut. Jag förvånas över hur stark jag känner mig. Visst kan jag fortfarande vackla, känna mig svag. Men jag faller inte. Jag står kvar. De där känslorna som kunde fräta sönder mig inifrån suddas bort så långt innan. Fan vad jag älskar mig själv och mitt liv just nu.
Varför gör du såhär? Jag trodde vi hade lagt allt bakom oss. Bestämt att det inte kommer bli vi. Tagit avstånde för att inte riva upp såren. Men med bara några ord kastar du allt upp och ned. Förvirrar.
Du har haft dina chanser. I över två år har du haft dem. Men jag har alltid varit den andra tjejen och du har alltid valt den första. Och jag är starkare nu. Förblindas inte lika lätt. Jag har insett hur du behandlade mig och går inte tillbaka dit.
Men. Vi vet båda två att du är fläcken jag aldrig tvättar bort.
