För att sysselsätta min hjärna med annat än destruktivitet fokuserar jag oerhört mycket på skolan just nu. Det kan också bero på att vi håller på med radio och det är så sinnessjukt kul. Idag hade Evelina&Eric premiär med direktsändning och allt och jag vill bara göra mer radio.
Det enda negativa var att vi slutade innan vid elva = kan inte sysselsätta mig med skola = för mycket tid för mig själv. Lösningen får därför bli att ligga i sängen, dricka kaffe och titta på Girls. Så det ska nog bli bra ändå.
(Ja, detta var bara ett inlägg för att typ bevisa för mig själv att jag existerar och kan leva normalt.)
Det finns dagar då det känns som jag är precis där jag ska vara, den jag ska vara och med dem jag ska vara. Det här var en sådan dag. Jag har fått lära mig om reportage hela dagen och jag vill inget hellre än att börja jobba med det nu. Skriva om det jag brinner för. Det finns så mycket att brinna för i världen.
Som tidigare nämnt har jag på äldre dar gått och blivit rädd av mig. Allt på grund av mina nyfunna vänner. Efter en veckas sömnlösa/oroliga nätter hade jag precis börjat inse att det nog inte kommer ligga en man under min säng när jag ska sova. Eller att det inte är så stor risk att det klättrar in en fönsterman som våldtar mig. Precis då, när jag sitter i soffan ensam en fredagskväll, knackar det såklart en idiot på köksfönstret. Panikslagen gick jag ut i trapphuset för att inse att det bara var Alex som tappat bort sin telefon och därmed inte kan kontakta folk på normala sätt. En lite snällare variant av fönsterman.
I ALLA FALL samlade jag ihop min skakande kropp efter chocken och begav mig till Kajsa för juluppvärmning. Greveholm, pepparkakor och julmust. Så jävla mysigt. Nu längtar jag bara så jävla mycket tills jag får flytta in i min lägenhet och julpynta. Fan vad jag ska julpynta mina 22 kvadrat.
Men först ska jag springa iväg till skolan en snabbis och sno lite A3-papper så jag kan bli klar med den jävla sidanalysen. Smart som jag är har jag byggt ett eget ritbord så jag i alla fall sitta hemma och rita.
Arbetsdag ett avklarad. Inget nytt under solen där inte. Allt har återgått till det normala läskigt snabbt. Vaknade en söndag av att du som vanligt tog alldeles för mycket täcka. Hade söndagsångest över vad jag gjort och inte gjort innan jag insåg att jag inte bryr mig. Låg vaken halva natten. Cyklade till jobbet, DOCK lite smånervös, va bitter på extradelning och körde alldeles för fort i svängar och gupp och sjöng som aldrig förr i hjälmen. Vet inte vad jag hade förväntat mig. Autografer och champagne åtminstone.
Men det är någon som inte är som det var innan jag flydde. Jag har allt på distans. För en gångs skull är det jag som styr. Jag gör samma saker men sakerna bestämmer inte längre vad jag ska känna. Jag har liksom en armlängds avstånd. Därför kan jag somna på din arm utan att behöva bli galen. Jgág har allt under kontroll. För tillfället.
