konfettikrig

Om trettio timmar sitter jag på ett tåg på väg hem till Västerås. Förmodligen bakis och trött och med ont i hela kroppen och separationsångesttårar som vill ut. Om trettio timmar lämnar jag staden jag älskar att hata. Och jag tänker inte vara sån, för det har alla andra redan varit så mycket bättre. Men jag kommer sakna den här staden. Tre månader utan den känns långt. För långt. Vem ska göra tummen och vända varje dag till en bra dag? Vem ska vara förvirrad och typ glömma sig själv? Vem ska vara för pepp på fest så jag får bädda ner henne i min säng? Vem ska springa runt med kamera och iphone och säga åt en att sitta still för att få en bild? Och vem ska pussa mig i pannan medan jag sover?