Jag tänker på det där ibland. Hur man kan vilja ha något så himla mycket. Jag ville ha dig över allt annat. Jag trodde du var lösningen på allt. Bara jag fick dig skulle allt falla på plats. Så fick jag dig. Men trots att jag låg i din säng och hörde ditt hjärta slå föll inget på plats. När lyckoruset över att ha fått det jag velat ha så himla länge lagt sig fanns bara tomheten kvar.
Jag vet att det inte var rättvist av mig att tro att du skulle lösa allt. Att du skulle rädda mig från mig själv. Jag gav dig inte ens chansen. Det var inte dig jag ville prata med. Inte när jag kröp på botten och sökte efter ljus. Det var inte dig jag vände mig till när det blåste som mest. Du frågade vad det var som gjorde mig ledsen men jag kunde inte ge något svar. Orden fastnade och jag visste inte varför.
Nu vet jag att jag inte behöver någon annan som räddar mig. Jag behöver bara någon som hjälper mig rädda mig själv. Någon som låter mig göra det.
Jag ser det lite som en scen i en film. Men jag vet inte vilken del av filmen det är. Vi sitter där i ditt kök. Jag är trött och ruffsig och vi skrattar åt hur mitt hår ser ut för det ser helt sjukt ut men det gör inget. Och du är pigg och glad och liksom skuttar sådär som du gör ibland. Det är kallt och jag har snott din skönaste tröja som är alldeles för stor och jag ser lite ut som ett barn med en tröja som hänger och bara ben.
Du har redan satt på kaffet och det var doften av det som fick mig att lämna din varma säng. Och på köksbänken har du dukat upp allt du har i kylskåpet för det är nästan bara frukost du äter hemma. Jag sitter mest bara på din vitmålade pinnstol och bläddrar lite i tidningen och berättar hur många gånger du höll på att putta ut mig ur sängen men vi kommer fram till att det ju inte går för du håller alltid i mig så hårt så jag känner mig trygg och kan sova.
Och utan att jag märkt det har du gjort två smörgåsar till mig med all världens pålägg och du får välja vilken juice jag ska dricka för jag kan ju aldrig bestämma mig. Så sitter vi där vid ditt köksbord i ditt kalla kök och du läser sporten och jag läser nyheterna och ibland är vi tysta men det slutar alltid med att jag skrattar åt hur svårt det är att äta en smörgås med så mycket pålägg.
Det är som en film. Att jag sitter där i ditt kök i din tjocktröja och dricker ditt kaffe som du bryggt åt mig. Vi sitter länge och pratar om hur skönt det skulle vara om jag kunde stanna hela dagen men det är alltid någonstans jag måste vara. Och vi pratar om sen och om resor vi ska göra och jag vill aldrig lämna ditt kalla kök.
Men jag vet inte vilken scen i filmen det är. Jag vet inte om det är scenen i början. Den innan helvetet bryter lös. Den där man vet att det där kommer inte hålla för då skulle filmen vara slut nu. Eller om det är scenen i slutet där de som inte kunde få varandra fick varandra och helvetet är det som redan varit och jag kommer få sitta på din vitmålade pinnstol i ditt kalla kök så länge jag vill.
Det där med att stänga ute folk, det kan jag. Jag vet hur jag ska göra för att förstöra någon annans liv. Jag vet hur jag ska göra för att förstöra mitt. Jag är så jävla bra på att bygga upp ett hat mot någon att det inte är klokt. Jag älskar att hata människor. De har liksom inte så mycket att kontra med då.
Men tydligen förväntas man ibland tycka om människor också. Och det är då det blir jobbigt. Det är då det blir svårt. Jag tror att jag någon gång under de mörka åren kopplade om mina känslonerver. De verkar inte fungera som de ska. Signalerna verkar inte gå ända fram och vad jag känner och tänker och säger hänger liksom inte riktigt ihop.
Det enda jag vet är att jag hunnit vänja mig vid att sova bredvid dig. Det känns som det enda rätta stället att sova på. Jag har vant mig vid att vakna bredvid dig och när jag inte gör det känns det som jag vaknar på fel ställe. Men för ofta känner jag mig alldeles för tom. Jag tror jag måste försöka koppla om allt igen. Jag måste lagas.
Det här skrämmer livet ut mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det är ju nu jag brukar få er att inse att jag inte är den ni trodde och ni väljer att gå för en sådan som mig kan man ju inte leva med och jag står kvar och ångrar att jag tvingade bort er.
Jag förstår inte hur folk som inte är rädda fungerar. Eller om de är rädda, hur de kan se förbi det? Jag tror det finns en automatisk gräns för hur länga man kan tycka om mig. För hur länge man liksom står ur. Du är farligt nära att passera den gränsen. Och alla vet att ju hårdare en lina spänns, ju ondare gör det när den brister.
Jag är jävligt kluven just nu. Du måste förstå att det finns en miljon röster i mitt huvud som säger åt mig att göra en miljon olika saker. Men hur skulle du kunna förstå det? Just nu säger den starkaste rösten åt mig att hitta på ursäkter för att slippa ses, förutom när jag är full då för då kan jag tysta några av rösterna, så tröttnar du på mina ursäkter och jag tycker du är dum i huvudet och så går du vidare och jag lever olyckligt i alla mina dar. Slut på sagan om oss.
För exakt ett år sedan hade jag raderat dig ur mitt liv. Jag hade kastat mitt hjärta till han jag trodde ville ha mig. Han jag trodde skulle rädda mig ur slamsorna du lämnade mig i.
För exakt ett år sedan frågade jag vad det egentligen var han ville. Han bara log och sa vad tror du, så kysste han mig i vinternatten. Och det var som om minusgraderna försvann, då när jag trodde han ville ha mig.
För exakt ett år sedan såg jag honom med en annan. Och han vinglade fram och försökte smeka min kind. Det enda jag kände var att han kastade mitt hjärta så hårt han kunde, så långt han kunde.
Det gjorde så ont och jag kände mig så förnedrad och jag hatade hela världen och lovade mig själv att aldrig mer bli kär. Men jag förlät honom. Han hade ju sagt att han ville ha mig och jag ville bara vara någons. Jag kunde inte stå utan någon som höll i mig.
Det skulle dröja över ett halvår innan han besvarade mig fråga på nytt med att vakna i min säng en söndag, och sedan aldrg mer komma tillbaka dit.
Kom hit och värm mig nu. Med bara några ord kan du vända min värld upp och ned. Om det ändå vore så enkelt. Kom hit och värm mig nu. Du tycker en månad är lång tid. Testa att längta och vänta i två år. Men ändå. Kom hit och värm mig nu.
Jag vet ju vad jag håller på med. Hur jag försöker tala om för dig hur fel jag är. Få dig att förstå och ångra dig. För någon gång kommer du göra det och då är det bättre att du gör det redan nu. Och har jag talat om hur fel jag är kan jag skylla på att du inte klarar av en sådan som mig.
För vem vill ha någon som säger att jag inte vet när eller om jag kommer kunna lita på dig igen? Vem vill ha någon som kan få för sig att inte svara i telefonen på flera dagar? Eller som inte vill ringa tillbaka eftersom du förmodligen ändå inte vill prata med mig? Vem vill ha någon som hela tiden bygger upp det skal du försöker ta dig igenom, bara för att inte riskera att bli sårad?
Så istället för att få dig att tycka om mig, gör jag allt för att skrämma bort mig. För skulle du ändå få för dig att vilja ha mig, kan du någon gång också lämna mig. Och för varje dag som går innan du göra det, kommer det gör ännu lite ondare.
Men hur mycket jag än förnekar det kan jag inte rå för att det enda jag vill just nu är att du ska ligga här bredvid och viska att det är här sjukt. Men bra.
Den här dansen vi dansar. Runt och runt. Det här tassandet kring ord som oss. Vi fortsätter att antyda ett något men vågar inte definiera det mer än så. Ett något. Snuddar vid orden. Leker med tanken att uttala dem men de är fortfarande för starka. Så vi fortsätter tassa och antyda. Dansar vår dans runt bomben och låtsas att den inte finns. Men någon gång måste den explodera. Kommer du då ta min hand eller springa åt andra hållet?
Den här bubblan vi lever i just nu. Den vi klev in i för länge, länge sedan, som vi klev ur och jag gömde där långt inne. Den bubbla vi nu klivit in i igen och nästan stängt. Stängt om dig och mig. Vad ska jag göra med den nu? Är det meningen att vi ska leva kvar där? Kommer den inte spricka då? Kommer inte det göra för ont?
Kankse borde vi kliva ur igen. En bubblan kanske inte håller för dig och mig. Vi kanske inte är gjorde för att sitta i en bubbla tillsammans. Men låt oss sitta kvar ett tag. Jag hade glömt hur fint det känns att sitta i en bubbla med dig. Men jag lovar att kliva ur innan den spricker. Jag klarar inte av att den spricker.
Jag blir rädd för mig själv över hur glad jag är. Mest för jag inte vet om det är på riktigt eller inte.
Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det är därför det blir så svårt när du plötsligt är tillbaka. På ett sätt närmare än någonsin. På ett annat alldeles för långt bort. Jag kan läsa dina ord, men inte känna lukten av din hud. Men det var något som fastnade på mig. Något som aldrig helt försvann. Och om några av de ord du viskade var sanna, fastnade jag någonstans på dig också.
Jag vet inte om jag vill spela om partiet. Jag vet inte om jag vill ge dig en chans till. Jag vet inte om jag vill vrida tillbaka tiden. För jag är inte samma som då. Jag vet inte om du är samma som då. Jag vet inte om mitt huvud fortfarande passa på din axel. Jag vet inte om jag fortfarande ryser när du pussar min nacke när ingen ser.
Alla klockor, alla trummor och trumpeter. Alla sagor, alla under som skulle varit för oss. De blev aldrig av.
För samma chanser kommer en gång bara. Aldrig att de kommer två. Men ändå släpper jag in dig. Gång på gång. För det var något som fastnade på mig. Och jag kan inte tvätta bort dig. Du har krypit för långt under mitt skinn. Men jag vet inte om jag vill ha dig där.
Fan.
Det skulle varit du.
Varför gör du såhär? Jag trodde vi hade lagt allt bakom oss. Bestämt att det inte kommer bli vi. Tagit avstånde för att inte riva upp såren. Men med bara några ord kastar du allt upp och ned. Förvirrar.
Du har haft dina chanser. I över två år har du haft dem. Men jag har alltid varit den andra tjejen och du har alltid valt den första. Och jag är starkare nu. Förblindas inte lika lätt. Jag har insett hur du behandlade mig och går inte tillbaka dit.
Men. Vi vet båda två att du är fläcken jag aldrig tvättar bort.
En av de bästa sakerna med att flytta från hemstaden är att plötsligt ser jag allt där hemma med nya ögon. Jag ser ut patetiska vissa människor egentligen är. När jag inte är där, nära dem. Som du. När jag kom tillbaka efter min flykt till Malmö kände jag mig så stark. Jag hade distans och du styrde inte längre mitt liv. Vi träffades och det kändes så självklart. Men jag visste att jag inte kunde låta det bli som innan. Jag ville inte falla dit igen.
Så när du låg där bredvid mig och rummet snurrade för vi hade druckit lite för mycket vin var jag bara tvungen att säga det. Att jag inte ville ha det som förut. Att jag inte orkade det. Jag kanske råkade säga att fan jag tycker om att vara med dig. Du sa att du tyckte om att vara med mig också och så somnade jag på din arm.
Sedan var du bara borta. Jag krävde inga löften. Jag sa inte att det skulle vara vi. Det enda jag ville var att det inte skulle vara som innan. Då vi var lite varandras bara när det passade. Jag ville bara att du skulle säga vad du tyckte. Istället vaknade vi morgonen efter, du åkte hem, och så somnade jag aldrig mer på din arm.
Det är det patetiska i hela den historien jag kan se nu. När jag inte måste möte din blick varje dag.
