konfettikrig

Ni vet när det känns som hela ens liv gått från att förvaras i en liten liten ask i ett låst skåp längst in i ett övergivet hus, till att spelas upp på en bioduk för alla att beskåda. Ibland är det ren panik. Ibland är det så jävla skönt att slippa ljuga. Och jag vet inte om det är därför. Eller för att det är vår. Eller för att jag valde bort det som verkade vara så rätt men visade sig vara så fel, och fick det som skulle vara så fel men nog visade sig vara ganska rätt ändå. Men det känns bara så himla bra just nu.

 

Ibland brukar jag, bara för att testa, sätta på någon Bright eyeslåt. Det finns då två alternativ. Antingen hamnar jag på den mörka plats jag förknippar med Bright eyes. Jag kastas tillbaka till 2006, i fosterställning på golvet i mitt gulmålade flickrum och i CD-spelaren spelas den nyköpta men nästan sönderspelade Bright eyes-skivan. Eller så inser jag hur jävla långt bort allt det där är. Hur jag kan lyssna på samma låtar men inte känna samma känslor. Hur jag tycker synd om mitt sextonåriga jag som hade för mycket känslor för en så liten människa. 

 

Idag. Nu ikväll, vill jag krama mitt sextonåriga jag och viska att det blir bättre. Trots att det kommer komma dagar då det blir svartare och svartare när hon inte tror det är möjligt att gräva ner sig mer. Men det kommer komma så himla många ljusa dagar. Hon kommer ha så kul, träffa så bra människor, bli säkrare på sig själv, hitta någon typ av plats i livet. Hon kommer bli för kär och för krossad. Hon kommer hata sig själv och resten av världen. Men jag skulle också säga åt henne att genomlide det svarta. Ta det. För utan det skulle hon inte sex år senare vara den hon är. Hon skulle inte veta att hon är så jävla stark som orkar ta sig ur skiten gång efter gång. 

 

Hon skulle inte veta att hon sex år senare kan lyssna på samma låtar utan att ligga i fosterställning och gråta tills det känns som hela ens inre ska försvinna.