konfettikrig

När jag kom hem efter fem veckor i Thailand och Malaysia och var arbetslös, brun och fattig fick jag jobb som brevbärare. Alla sa att jag var för klen och aldrig skulle klara det. Jag trodde på dem och tänkt att jag stannar under upplärningen och sen skiter jag i skiten och lever på hoppet. Men så blev det inte. Jag var envis som fan och cyklade och sprang i alla trappor och hittade till gator jag inte visste fanns.

 

Den sommaren förändrade mitt liv lite. Jag fick tillbaka Olof, en vän jag förlorat någonstans på vägen mot vuxenlivet. Jag träffade nya vänner. Som Alexandra. Som har lika mycket beslutsångest som jag, är lika dålig på att svara på sms, som har liknande drömmar och mål som jag har, som tänker som jag gör på så himla många plan. Jag blev kär. Två gånger. Jag blev krossad. En miljon gånger. Eller vad fan, kär och kär. Inte fan vet jag vad det var men jag tyckte om dem på något jävla plan.

 

Alla torsdagsöl i eftermiddagssolen på någon uteservering med Olof. Alla finfredagar med Alexandra. Alla förstafredagar. Alla fuckingfinfredagar. Alla tysktisdagar med Joel och Alexandra och bröd. Och fan vad alla dagar var något sepciellt. Highfivedagar. Och sista dagen. När jag och Alexandra slutade båda två och hon skulle till Södertörn och jag till Malmö och vi kammade i samma hage och hade discokula och alla var tvugna att dansa. Och vi bjöd på frukost och fika och drack öl innan dagen var slut.

 

Hur tråkigt man än kan säga att själva jobbet var hade jag så jävla kul under de år jag jobbade där. Jag vill inte vara brevbärare för resten av mitt liv men jag vill ha så kul och jobba med så bra människor som jag jobbade med då. Och det känns fan lite konstigt att veta att jag inte kommer jobba där i sommar. Att jag kommer sitta på en tidningsredaktion och redigera och skriva de rubriker hela Eskilstuna kommer hata.

 

Men fan vad jag saknar torsdagsölen och finfredagarna.