konfettikrig

Det är ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal till dig. Jag förstår inte hur ett enda litet telefonsamtal till dig kan ge mig så mycket ångest. I tre dagar har jag haft ångest. Ångest över att jag mer än allt annat vill ringa dig och höra din röst så nära så det nästan känns som du ligger här bredvid. Men varje gång jag bläddrat fram ditt nummer får jag panik och vill kasta telefonen så hårt jag kan. 

 

Jag överlägger och resonerar med mig själv. Försöker lista ut vad du gör just nu för att se till att jag inte stör. Det är det jag får ångest över. Jag får sån sinnessjuk jävla ångest vid tanken på att du skulle vara upptagen när jag ringde och tycka att jag är helt jävla dum i huvudet som tror att du skulle ha tid att prata med mig. För vem är jag att tro att jag kan ringa dig bara sådär och du ska ha tid och lust att prata med mig? 

 

Men det enda jag vill är ju att prata med dig. Jag vill prata med dig hela tiden. Jag vill veta allt du gjort idag. Jag vill veta vad du åt till frukost och om du lärt dig laga någon ny mat. Jag vill veta om du sov bra och om du sett några NHL-repriser på senaste tid. Jag vill planera nya fantasiresor och drömma att vi snart ligger i solen på andra sidan jorden.

 

Men varje gång jag är en knapptryckning från att få höra din röst blir ångesten så jävla stark att det känns som jag lika gärna kunde dö. Så jag låter bli. Och får ångest över det också. Du kommer tröttna på att behöva ringa mig hela tiden. Snälla tröttna inte. Det enda jag vill är att se ditt namn lysa på displayen.