konfettikrig

Det börjar bli så in i helvete tjatigt det här. Jag vet. Men det är det som tar upp det mesta av min tankeverksamhet. Igår kväll slog det min igen. Hur dum i huvudet jag är som tror att du faktiskt skulle vilja vara med mig. Varför i helvete skulle du vilja det? Så jag tänkte att jag skulle ringa dig och säga åt dig att inte ringa mig mer för jag skulle inte klara av om du sa till mig att inte ringa dig mer. Du har lämnat mig för många gånger.

 

Och jag hatar att jag erkänt att jag tycker om dig för när du lämnar mig kommer det vara så uppenbart att jag är ledsen och då blir det så uppenbart att jag kanske ett tag trodde att du tyckte om mig och alla kan se vilken idiot jag är som trodde det. 

 

I mitt huvud har jag redan börjat bygga på planen hur jag ska agera när du lämnar mig. Hur jag ska försöka låtsas som att jag inte alls är ledsen och att det ändå bara var en kul grej och jag ska bli full och dansa och hångla med någon som är tillräckligt full så alla kan se att jag fan klarar mig fint. 

 

Allt skulle vara så mycket enklare om jag inte ville ha dig så mycket att jag måste låtsas att jag inte vill ha dig.