konfettikrig

En söndag efter en vecka med alldeles för mycket alkohol blir inte mycket bättre av den latenta panikångestattacken som bara väntat på att komma fram hela dagen. Den ligger där i bröstet och gör så himla ont och när jag är som svagast kommer den krypa fram. 

 

Jag hatar det här. Hatarhatarhatar. Känslan av gråt som ständigt sitter bakom ögonen. Vetskapen om att när som helst kan det brista och därför undvika sociala sammanhang. På med solglasögonen och ut på bakgatorna i ett desperat försökt att tänka på något annat men ändå hålla mig på avstånd. Alltid beredd på attacken. 

 

Men den kommer inte. Jag är bara tom.