konfettikrig

Ja. Jag har jättesvårt för att säga att jag tycker om någon. Det brukar liksom gå åt helvete för det mesta. Jag har lovat för många gånger att aldrig mer berätta det för någon. Det är inte värt det. Det var inte värt det när jag vågade öppna mig för första gången på riktigt och visa mig sårbar och han sa att det kanske skulle kunna fungera ändå. Att vi kanske gick att laga och bli något. Och jag satt på bussen hem och kände hopp och så ringde han och sa att vi nog inte skulle ses mer. Och bussen var full med människor som om jag skulle säga något skulle höra hur rösten sprack. Så jag mumlade bara svar och lät tårarna rinna tyst tills jag gick av bussen mitt i ingenstans och där i mörkret kunde jag skrika. Och jag skrek och grät och förstod inte hur du kunde säga så när vi en timme tidigare kysst varandra hej då med löftet om att det skulle bli bra. 

 

Och det var absolut inte värt det när jag sa det till han jag trodde ville ha mig. Då när allt var som vanligt och jag somnade på hans arm och några veckor senare fick jag veta att han inte alls ville ha mig och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig från uteserveringen till parken där jag kastade min telefon i gräset för i den fanns hans nummer och allt snurrade och jag kunde inte förstå hur många tårar det fanns inom mig och finaste W satt bredvid och försökte trösta men jag såg ingen annat än hur misslyckad jag var. Så jävla lurad. Och jag sov bredvid mamma den natten för jag var rädd att jag skulle sluta andas annars.

 

Det har fan aldrig varit värt det. Och jag har lovat mig själv så många gånger att inte låta det hända igen. Men jag håller aldrig vad jag lovar.