konfettikrig

Den hatkärlek jag har till denna stad finner inga gränser. Jag hatar den på så många plan. Det finns så mycket här som förstört mig. Som krossat mig. Så många människor. Så mycket hat. Så många blickar. Så mycket skicksnack. Så många rykten. Som jag har hatat den. Och alla i den. Som jag har älskat den. De som förtjänat det. De är få. Men de finns där. De finns här. I den stad jag inte längre vet om jag ska kalla hemma eller borta. 

 

Jag är så jävla kluven när jag går på gatorna. Vet inte om jag ska gömma mig eller ta plats. Vill inte träffa någon men vill att alla ska se mig. Vill inte att någon ska tro att jag lever kvar här i det fack de placerade mig i. Vill att de ska se att jag gått vidare. Gör min grej.

 

Vet inte om jag vill att de ska se vad de gjorde med mig. Hur de krossade mig. Vill skrika åt dem att de inte vet hur det känns att stå med ett rakblad mot handleden och vara beredd att avsluta allt. Det var alltid min dröm. Att någon gång möta dem och betätta vad de gjorde med mig fast de inte hade någon aning. Ge dem dåligt samvete för livet. Det är ändå ingenting mot vad de gav mig. Alla ärr de skapade. Ärren som bleknade på utsidan men ständigt brister inuti.

 

Men det finns så många bra här också. Och jag vill aldrig förlora dem. Det var tack vare dem jag inte anväde rakbladet till mer än att skapa ytliga sår som tog över smärtan för stunden. Och jag hatade mig själv för varje gång jag ville fly för det kändes som jag ville fly från dem. 

 

Jag ville bara fly från den här staden. Från de som inte förstod mig. Från de som krossade mig. Inte från er.